Hemslöjden representerar en enastående kulturgärning, uttrycksfullt sammanfattad i boktiteln Den vackra nyttan. Boken gavs ut när Föreningen för Svensk Hemslöjd firade sitt hundraårsjubileum 1999. Hemslöjdsrörelsen började alltså organiseras i slutet av 1800-talet, men den har också framtiden för sig, tillsammans med de nya slöjdkulturer som nu finns i vårt land.
Jag har själv levt hela livet med och för detta kulturarv, förmedlat till mig av min mamma Anna-Brita, min mormor Anna och min gudmor, moster Rut. De var alla skickliga slöjdare – min mamma var lanthushållslärare, som bland annat undervisade i vävning.
Mitt första slöjdalster är just ett slags vacker nytta. Det är en liten grytlapp i blå vadmal broderad med min mammas initialer och litet andra figurer. Den fick hon i morsdagspresent 1943. Jag var fem år och låg till sängs med påssjuka mitt i den blommande maj och broderade den. När jag och mina syskon tog hand om min mammas kvarlåtenskap i augusti 1997 hittade jag grytlappen längst inne i linneskåpet under hennes finaste broderade dukar. Nu finns den i mitt linneskåp.
I mammas linneskåp hittade jag också tre askar med påbörjade, inte avslutade broderier. De kom från moster Rut. Mot slutet av sitt liv förlorade hon synen och kunde inte avsluta dem. Det har jag nu gjort. Det är tre mindre dukar och en jättestor med blommönster över hela duken. Hon hade påbörjat arbetena och gjort knappt en fjärdedel av dem. Det fanns mönsterlinjer ritade på dukarna men inga mönster att brodera efter. Inte heller fanns det tillräckligt med garn. Så det blev ett spännande detektivarbete att klara detta. På den stora dukten i linne skulle man använda garn i både bomull, lin, silke och ull – många färger och stygn i varje blad. Jag fick göra så att jag tog ett motiv i taget, skaffade de garner som behövdes och listade ut hur man skulle brodera. Jag brukar ibland tänka att jag målar med nålen och garnet. Nu har vi kunnat använda den duken på födelsedagsfester och syskonmiddagar. Och jag tänker på moster Rut med stor glädje.
Jag har alltid flera handarbeten på gång: broderi, stickning, virkning. Min första jumper stickade jag när jag var elva år. Jag har stickat mängder av tröjor, vantar, sockor, mössor ... När barnen var små stickade jag träskosockor i glada färger med mönster på hälen. Många gånger har jag komponerat mönster själv. Det går till exempel utmärkt att omsätta korsstygnsmönster till stickning. Kläder har jag sytt sedan jag var tolv år – allt från vardagskläder och småbarnskläder till dräkter, galaklänningar och en brudklänning i tjockt vitt siden. Det är klart att det ger skaparglädje och stolthet att ha den kunskapen och erfarenheten. Jag fuskar aldrig – blir det fel eller fult repar jag upp och gör om.
I vårt hem finns nu en stor skatt, som jag ärvt efter mamma, mormor och moster Rut, som jag tillverkat själv, köpt eller fått på mina resor i världen. Här finns björkmöbler som mamma ritat och vävt tygen till. Här finns en underbar väggrya, som mamma vävde när hon tjänstgjorde vid Sunderbyns folkhögskola i början av 30-talet. De sista decennierna hon levde hängde den undangömt och var sjaskig. Nu hänger den, ren och fräsch, på hedersplats. I mitt linneförråd har jag hemvävda lakan och örngott, märkta, med spets som mormor knypplat och utsökta, om än slitna, linnedukar vävda av mamma, mormor eller moster Rut. Här finns också en vacker skärbräda, rund och med vackra utsirningar som min mormor har gjort. Mamma har berättat att den användes varje dag under hennes barndom och uppväxt. Från moster Rut har jag ärvt den teservis hon målade 1934. I vår sommarstuga i Öregrund står en stor målad träkista med årtalet 1821 på insidan av locket.
En alldeles särskild plats intar sex handvävda linnehanddukar med mitt monogram. Jag fick dem en i taget när jag fyllde två till sju år av Greta Hedlund, rektorsfru på Västerbergs folkhögskola, där vi då bodde. Hon hade själv vävt, fållat och märkt dem. Dem tar jag fram varje år till jul och ibland också på bemärkelsedagar – det ger en alldeles unik feststämning.
Greta Hedlund och hennes man Karl var framstående representanter för den hemslöjds- och hembygdsrörelse som började verka i slutet av 1800-talet, liksom Sophie Adlersparre, Lilli Zickerman, Gustaf Ankarcrona, Hedvig Ulfsparre och många andra. Pionjären var Artur Hazelius, som den 29 juli 1872 i Stor Tuna köpte det första föremålet till de stora samlingar vi i dag finner på Skansen och Nordiska museet – en yllekjol i grönt och rött. Det blev inledningen till en fantastisk kulturinsats som i sista stund räddade det kulturarv, som höll på att gå förlorat i de stora omställningar, som då ägde rum i Sverige. Många engagerades som ombud i det arbetet. Så här skrev Artur Hazelius till ”skaffaren” Torjus Leifsson i Bolkesjö år 1877: ”Skriv flitigt, samla mycket, packa väl och märk sakerna noga.”
Sverige var vid den här tiden statt i snabb förändring. Det var ett mycket fattigt land. Barnadödligheten var den högsta i Europa. 25 procent av befolkningen utvandrade på grund av fattigdom och ofrihet. Industrialiseringen pågick. Många flyttade till städer och bruksorter för att få arbete. I den processen höll slöjdkulturen på att gå förlorad. Hemslöjds- och hembygdsrörelsen växte fram som en del av Folkrörelsesverige och räddade kulturarvet. Hemslöjdsrörelsen såg sig också som en social rörelse. Så här skrev Sophie Adlersparre 1880 om hemslöjdens dubbla uppgift:
1:o Tillgodogörande av en eljest förlorad, ofta missbrukad tid.
2:o Vanan vid ett nyttigt och nöjet av ett vackert arbete.
3:o Ett ökadt behag af familjens samlif genom det gemensamma arbetet för hemmets bestånd och prydnad.
4:o Ett utveckladt skönhetssinne.
5:o Insigt om vad som är godt eller dåligt, vackert eller fult äfven ifråga om handelsvaror, hvarigenom (sparas) mången dryg penning, som eljest utgifves för underhaltiga varor.
6:0 Slutligen möjlighet för arbetsförtjänst för obemedlade kvinnor, utan att bewhöfva lemna hemmet vind för våg.
Och det blev så att tusentals kvinnor kom att arbeta i hemmet med beställningar för hemslöjden. Det gav en välkommen inkomst, som kvinnorna själva kunde disponera. Det stärkte kvinnornas självkänsla och ställning. Detta system varade fram till 50-talet, då allt fler kvinnor gick ut på arbetsmarknaden.
Ironiskt nog blev det ungefär samtidigt bland jämställdhetsivrare modernt att tala om slöjden som ”bortkastad kvinnokraft”. Jag, som hörde till dem som kämpade för jämställdhet, har aldrig förstått mig på det! Tvärtom är detta talesätt ett uttryck för manlig undervärdering av det kulturarv, som förvaltats av kvinnor. Ett viktigt jämställdhetsmål är att ge kvinnliga tänkesätt och kunskaper respekt! För mig har slöjden alltid varit ett uttryck för hög kultur, glädje och skönhet i vardagen, och något att vara stolt över!
I vårt hem i Uppsala samsas sedan länge slöjdföremål från hela världen – alla kontinenter – med svenska och samiska föremål. Det är föremål i textil, inklusive sådana jag sytt kläder av, i trä och metall, lera och horn, många i granna färger. De är barnbarnens favoriter. De tröttnar aldrig på att titta på dem. De flesta har jag själv köpt i samband med resor. Jag försöker alltid få möjlighet att besöka slöjdaffärer och marknader för att ta del av landets kultur. Men några är högst minnesvärda presenter. Över vår säng hänger sedan årtionden en vävd bonad från Peru, som vår vän författaren Björn Kumm förde med sig från en av sina resor till Latinamerika, där han bland annat 1967 dokumenterade Che Guevaras död.
En estnisk docka i folkdräkt fick jag av den estniska miljörörelsens ordförande, sedermera statsminister Andres Tarand när han 1989 uppvaktade mig för att be om mitt stöd till Estlands kamp för miljön och självständigheten. Det blev inledningen till ett mångårigt samarbete och vänskap. När Nelson Mandela besökte Sverige under min tid som talman tog jag emot honom som hedersgäst i riksdagen, där han höll tal och tackade för Sveriges stöd i kampen mot apartheid. Så skulle vi byta gåvor. Jag tog först fram min – en docka i samedräkt. Då log han ett soligt leende och drog fram sin present – en docka i xhosadräkt. Jag har ofta under min tid som statsråd och talman givit svensk hemslöjd som gåva till gäster eller till värdar i det land jag besökt. Finare present kan de inte få!
Under hemslöjdsrörelsens första 70 år var Sverige ett mycket homogent land. Sedan dess har Sverige internationaliserats. I dag har vi människor i Sverige från jordens alla hörn. Det ger en fantastisk möjlighet till möte och utbyte av kulturer också på slöjdens område. Så har det alltid varit – kulturen färdas över alla gränser. Det är mina två folkdräkter bra exempel på. Jag har den svenska Häverödräkten och den estniska Lihuladräkten. Till båda har jag gjort broderierna och en del av handsömmen.
Lihula är en liten socken sydväst om Tallinn. Till Lihuladräkten hör en röd vadmalskjol, rikligt broderad med blommor i ullgarn, och en vit linneblus broderad med korsstygn. Kjolen broderade och sydde jag för 25 år sedan. De övriga delarna har jag skaffat bit för bit. Jag kunde inte få tag på den blommiga schalen. Men, sa en estnisk vän, det är samma schal som till Leksandsdräkten. Den kommer ursprungligen från Istanbul och S:t Petersburg och har tagit sig till Lihula och Leksand med kringvandrande försäljare, kanske dalkullor.
Till Häverödräkten hör en mycket säregen högmössa i svart siden med silkesbroderier i tambursöm, dekorerad med sidenband i olika färger och vit spets. Det är utan tvekan ett av de svåraste broderier jag gjort. Sådana högmössor har jag sett på målningar från medeltiden i Spanien och Nederländerna. Döm om min förvåning när jag för tio år sedan ungefär återsåg den i Argentina. En kväll skulle vi få se äkta tango. Tangodansöserna hade exakt samma mössa, men utan broderier och färger – svart siden och svart spets. Den har kommit långväga ifrån och när den kom till Sverige försågs den med broderade kurbitsar. Spännande!
Leksands Hemslöjd var den första hemslöjdslöjdsförening, som bildades i Sverige. Till dess hundraårsjubileum 2004 kom boken 100 år av skaparglädje och gott hantverk. Låt oss hoppas på ytterligare hundra år av skaparglädje och gott hantverk – nu i ett utvidgat möte med andra kulturer, som i dag finns i Sverige och ute i världen!
Birgitta Dahl
har varit riksdagens talman, socialdemokratiskt statsråd, ordförande för Nordiska museet och för hemslöjdsrörelsens kursgård Sätergläntan. Uppsalabo sedan länge.