Solen lyser över myren i augusti. Ronny Eriksson sitter och dricker kaffe under en stillsam paus i hjortronplockningen när det börjar mullra i horisonten. Han blir konfunderad eftersom inga moln syns på himlen. Snart inser han att det dova dånet är ljudet från bomber som briserar. Nato hade nämligen letat sig upp till Norrbotten för bombövningar i samarbete med det svenska försvaret.
– Och vi säger att Sverige är ett neutralt land. Det är för jävligt, muttrar Ronny Eriksson på telefon från hemmet i Piteå.
Den surrealistiska scenen i skogen förvandlades till en låt som blev klar bara några minuter innan han plockar upp luren för intervjun.
– Men vi får se om vi spelar den i Uppsala, den behöver nog lite putsning.
Senast bandet besökte staden var ”någon gång under åttiotalet”. De spelade på Norrlands nation med HP Burman som publikvärmare kvällen till ära.
– Men han värmde nästan upp dem lite för mycket. Det var svårt att komma i kapp vill jag minnas.
Sångaren säger att det är roligare att vara ute och spela med bandet nu än då, eftersom det inte längre är en heltidssyssla. På Reginateatern kommer de att uppträda i cirka två timmar med en paus i mitten.
– Det kommer att bli en salig röra av skrönor, skratt och gråt – en orgie, det lovar jag.
Euskefeurats texter har alltid varit politiskt drivna med en humoristisk-sarkastisk knorr. Detta har inte förändrats i och med senaste skivan. Ej heller Ronny Erikssons stridbara inställning mot företeelser han ogillar. Konsumtionshetsen, likriktningen i musiklivet och Sverigedemokraterna får sig alla en släng av sleven under samtalet.
– En galning skjuter invandrare i Malmö, blir man sjuk ska någon jävel tjäna pengar på det och artister säljs numera som tvål. Kultur har blivit någonting man ska mäta i pengar. Det är vansinnigt.
Är du genuint pessimistisk?
– Nej, men jag tror på ett samhälle med så små skillnader som möjligt. Ett samhälle som är så rättvist som möjligt. Så är det inte i dag tycker jag. Men om alla hjälps åt kanske vi kan vända på skutan.
I låten Gunnar från senaste skivan Det är aldrig för sent att ge opp finns emellertid en låt som förefaller mer hoppfull. Precis som tidigare nämnda alster bygger den på en händelse hämtad ur det verkliga livet.
– Den handlar om en kvinna från Thailand som är uppe i Norrland för att plocka blåbär när hon en dag möter en stor skogsmaskin. Hon och föraren börjar prata. De blir så småningom kära. I dag är de gifta och har barn. Det är en fantastisk historia, säger Ronny Eriksson.
Det här byaperspektivet ni har, går det verkligen hem hos publiken i större städer?
– Min favoritförfattare Torgny Lindgren berättar historier från Raggsjö och han är läst i hela världen. De stora frågorna återfinns även i en liten by utanför Norsjö. Lindgrens berättelser handlar ju egentligen om hela mänskligheten. Det hoppas jag att vår musik också gör.