Hemma i Uppsala

I en serie korta fristående texter berättar Torgny Nevéus om skilda erfarenheter av att bo i Uppsala under 1800- och 1900-talen. Den fjärde delen handlar om mörkrädd student högst uppe i Linnéhuset på 1870-talet.

Nutid. Huset finns kvar och kallas i dag Linnémuseet.

Nutid. Huset finns kvar och kallas i dag Linnémuseet.

Foto: Tomas Lundin

Kultur och Nöje2011-07-23 12:04

I början av 1870-talet bodde en Katedralskoleelev i ett av stadens mest omskrivna hus. Han hette Otto Vesterlund och var född 1857. Här kan vi bygga på hans långt senare tryckta skolminnen. Huset, som finns kvar, ligger i hörnet av Svartbäcksgatan och Linnégatan. Det är känt som Botaniska huset eller Linnémuseet och var en gång familjen Linnés bostad.

Eftersom Ottos föräldrar inte bodde i Uppsala inackorderades han i en lärarfamilj och trivdes gott. Men situationen ändrades. Han fick, vilket var vanligt, en student som ”informator”, ett slags privatlärare. Åt båda hyrde hans föräldrar en dubblett högst uppe i Linnéhuset. Otto bodde i yttre rummet och studenten, som han kallade ”Farbror”, i det inre.

Han hade, skrev han, ”inte många glada minnen” från boendet här. En stor mörk vind måste passeras, vilket var påfrestande. Informatorn var mestadels ute i nöjeslivet och lämnade Otto ensam ”och till ytterlighet mörkrädd som jag var blev mig detta till en verklig tortyr”. Skrämmande var det också att höra ”Tornpelle”, som entonigt ropade ut timslagen från domkyrkotornen.

Utspisningen ordnades så här: En ”mathämtare”, sinnrikt konstruerad för att hålla födan varm, bars ut av en gumma från ett ställe, där mat tillhandahölls. Bröd, socker och annan ”torrskaffning” hade han fått hemifrån. Mjölk ordnade städerskan. Kaffe fick han aldrig smaka men antog att ”hans informator drack sådant ute”.

Ett nöje för Otto var trots allt att titta ut över Linnéträdgården. Den kallade han ”Östgötaträdgården”, eftersom Östgöta nation disponerade Orangeriet. Han kunde se studenterna spela krocket. Ett av träden hade så stor hålighet att den rymde två gossar. Där gömde sig Otto och en kamrat för att kasta snöbollar på ”förbipasserande gatpojkar”.

Senare tog han studenten och utbildade sig till jägmästare. Som sådan blev han framgångsrik och verkade framför allt i de norra, särskilt skogrika delarna av landet. Han dog vid 96 års ålder 1953. Han var en pionjär inom svensk skidsport. Kort före sin 70-årsdag skidade han nio mil från Älvdalen upp i Härjedalen. Av den ängslige och spökrädde tonåringen från Linnéhuset hade blivit en kraftkarl.

Tidigare delar 2/7, 9/7 och 15/7.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!