När unge, blonde, blåögde Rune låses in på avdelning 4-Väst på Horsensfängelset, tillsammans med de hårdaste av de hårda, håller han tyst och söker efter en möjlighet att stiga i graderna.
Han städar celler, toaletter och de blodiga väggarna i duschrummet efter medfångarnas uppgörelser. Han misshandlar den som ska bestraffas, han ligger i fosterställning och suger på tummen om någon säger åt honom.
Det är otrevligt, våldsamt och inte det minsta engagerande. Man känner sig rätt likgiltig för Rune och hans initialkamrat, Rashid från våningen under. Bryr sig gör man först när mormor kommer på besök, förlägen med Kinderägg i handväskan och samma försök till uppmuntran som till småbarn: Upp med humöret!
Då är det som på riktigt för en stund; det är först när den här vanliga världen utanför gör sig påmind och råheten innanför murarna får något att reflekteras mot som den brutala realismen når fram; den vanliga världen där våld inte alltid ligger precis under ytan och varje samtal inte egentligen är en förhandling om liv och status.
Slutbilden, där Horsens grå murar tornar upp sig bakom grönska och små villor, tyder i alla fall på att det var meningen att göra R till något annat än en avskalad helvetesskildring. Nu blir den inte det; fängelset är en värld för sig där djävlar regerar efter egna lagar – en saga. Och det får man väl kalla för ett misslyckande.