Så var det då dags för hela Sveriges älskling Laleh Pourkarim att göra sin sommarkonsert i Uppsala. Efter fyra album har hon hamrat in sin egensinniga pop i våra hjärtan och med tv-programmet Så mycket bättre blev hon plötsligt folkkär. Och platsen kunde inte varit mer lämpad för det sprudlande naturbarnet. I Botaniska trädgården, bland perfekt krattade gångar och franskt ansade häckar dansade hon runt i ett uppträdande som överglänste den omgivande naturen.
Först ut var dock brittiske singersongwritern Ed Harcourt. Han har spottat ut sig drygt en skiva per år sedan 2001 och som med många produktiva artister behöver man sortera lite bland låtarna för att hitta guldkornen. Styrkan har genom åren varit melodier som sätter sig, och så även denna kväll. Han knegade tappert med pianot, förolämpade både publiken, sitt hemland England och sig själv och bjöd på höjdpunkterna This one’s for you och She fell into my arms. Mottagandet blev dock pinsamt ljummet och alla väntade på kvällens stjärna.
Så sänkte sig mörkret. Röken steg och ur ett giftigt grönt scenljus uppenbarade sig Laleh på topphumör. Hon kändes sprickfärdig i sin längtan efter att möta publiken och öppningslåten Vårens första dag blev en lek där hon sprang ifrån originalversionen och improviserade loss. Elephant tassade på tå i verserna och exploderade i refrängerna och med ett tryggt och stadigt band fick Laleh utrymme att virvla iväg.
Jo, mellanpratet var excentriskt men hade också ett stort drag av självdistans och humor. ”Jag passar på nu, det är ju min konsert” försvarade hon sig när hon dansade runt som en vit glittrig diva, en snöflinga som singlat ner från skyn.
När eldballonger steg mot himlen tillsammans med stråkarna i Snö ville jag inte vara någon annan stans än just där och då. Lalehs röst trollband men där fanns något mer. Hela hon var som en hyllning till kärleken och livet, men med stråk av eftertänksamhet och mystik.
Avslutande Ängeln i rummet var en färgsprakande smällkaramell och Laleh hoppade runt, lycklig som Ronja Rövardotter på vårens första dag.
Det är svårt att veta hur hon gör det. Men från första stund har hon publiken i sitt grepp. Vi dansar, gråter, skrattar tillsammans. Kanske för att hon ser på oss som vore vi hennes mest älskade. Kanske är det för att hon lyckas med konststycket att vandra sin egen konstnärsbana med integritet men ändå skapa vansinnigt bra poplåtar.