Det måste vara en låg smärttröskel och en väl utvecklad inlevelseförmåga. Kombinationen som gör att jag inte klarar av att se våld på tv. Ont, det gör ont, det gör ont, jag har zappat rätt länge, men inte blivit van. Kroppar slits itu, skallar krossas. Kanal efter kanal, kväll efter kväll. Min känslighet gäller även våld i bokform. En gång försökte jag mig på Milleniumserien. En av böckerna gick som sommarföljetong i min prenumererade dagstidning. Låg det något i vad som ofta hävdas? ”Visst är Stieg Larssons böcker våldsamma. Men våldet överskuggas av ett politiskt patos. Hans medkänsla med utsatta kvinnor är enorm”.
Mycket möjligt. Men så långt i läsningen hann jag aldrig. Redan puffen till följetongen fick mina nervceller att börja skicka impulser – aj!! Man blir lite ensam. En hel värld dyrkar Stieg Larssons berättelser – och jag klarar inte ens att se trailern till nya filmen… Tur att 112 – på liv och död finns. Även vi ömhudade vill ha ett visst mått av spänning. Programtiteln antyder blod och dramatik men här behöver inga känsliga tittare varnas. I Sjuans serie är utryckningarna av det lågmälda slaget. Häromkvällen kom larm om en misshandlad 17-åring. Gång på gång zoomades ynglingens armbåge in. Där fanns en liten, knappt synlig rodnad. För några veckor sedan väcktes brandmännen vid Johannes brandstation mitt i natten. Brand i en av Stockholms parker och det visade sig brinna i inte bara en – utan tre (!) – papperskorgar.
Låter jag raljant? Inte ett dugg. Jag älskar den här serien som följer poliser, brandmän och ambulanssjuksköterskor i deras vardag. Hellre några stukade tummar än Lisbeth Salanders bloddrypande hämndaktioner. Poliserna är sympatiska, ja till och med charmiga, mot både bus och bussiga. Lite av taxirörelse verkar det vara i när fulla ungdomar ska tas om hand. Ambulanssjuksköterskorna åker ut till människor som nog lika gärna kunnat ta en taxi till sjukhuset. Nästan alla som behöver lugnas ned eller plåstras om är män. Fulla män, nyktra män, unga män, gamla män. Vad kostar en man egentligen?
Då och då hettar det till. Ett hjärtstillestånd, en trafikolycka. Musiken blir dramatisk. Sirener och blåljus. Adrenalinet pumpar inne i utryckningsfordonet. Men killen som kört av med sin mc är redan på benen. För räddningstjänsten återstår inget annat än att sanera oljefläckarna som läckt ut på asfalten. Kanske inte världens roligaste jobb, konstaterar en av brandmännen men tillägger: ”Samtidigt är det skönt att ingen kom till skada”.
Exakt!