Hello Saferide gick rakt in

Hon behöver inget publikfrieri för att tända publiken. Redan i första låten sjungs det med och applåderas. Mellansnacken hålls korta, musiken får tala i stället. Long Lost Penpal möts av en respektfull koncentration, liksom den avskalade versionen av Get Sick Soon. På Highschool Stalker exploderar det i en handklappsorgie, som för tankarna till I´m From Barcelona och fortgår mer eller mindre högljutt konserten igenom. Med hjälp av kompbandet lyckas låtarna från debutalbumet Introducingï lyftas ett snäpp och de nyare alstren lovar en ljus framtid.I en intervju i musiktidningen Sonic förra hösten berättade Hello Saferide, eller Annika Norlin som hon egentligen heter, att hon älskar highschoolfilmer. Där ligger en av hemligheterna bakom den stora publiktillströmningen till Katalin. I Norlins texter är det okej att vara töntig och naiv och bry sig om banaliteter om man vill. Hon gör det till och med till något eftersträvansvärt och tufft. En upprättelse för alla som känner sig fånig ibland alltså.Men den största orsaken till populariteten är förstås en popmusik som går rakt in i lyssnaren och till skillnad från mycket annat också blir kvar en stund. För även om de smått skruvade texterna till ytan är enkla och mest lite lustiga, så avslöjar de genom pricksäkra detaljer viktiga sanningar om vad det är att vara människa. Det gör också det geniala kroppsspråket på scenen. Lite fumligt, lite töntigt och med en självsäkerhet som får en att vilja våga göra likadant.Jag skrev i en recension för ungefär ett år sedan att Hello Saferide var Sveriges coolaste artist. Det är hon fortfarande. Och jag ser inget som tyder på att det kommer att ändas inom den närmaste framtiden.