Helen Sjöholm får allt att låta angeläget

Widmark har skrivit musiken, de flesta texterna och spelar pianot. Viss hjälp med lyriken har getts av Hans Widmark, Lasse Sahlin och Viveka Risberg.Det vilar något tidlöst över hela produktionen. Det är inte mycket som placerar den i samtiden, men det är heller ingen omodern eller "gammal" musik. Snarare lägger albumet sig någonstans runt Olle Adolphsons mer lyriska perioder. Textmässigt dyker även gestalter som Birger Sjöberg upp i huvudet. Det finns något av samma känsla för natur och upphöjd vardag över orden ­ och inte minst för kärlek. Det rör sig om sparsmakade och fåordiga texter som emellanåt kan närma sig det banala. Men det är inte ofta. Orden fungerar fint som tonsatt lyrik och berör, de är allmängiltiga och speciella samtidigt. Det sistnämnda beror inte minst på att en så total sångerska som Helen Sjöholm sjunger dem. Hon gör genomgående en mycket fin insats och det är svårt att föreställa sig sångerna sjungna av någon annan. Hon har den där speciella förmågan att få allt att låta angeläget.Widmarks melodier är också som gjorda för henne. Vackra och vemodiga, med ibland överraskande vändningar. Även om det inte förekommit vinkar i texterna skulle jag uppfatta musiken som gjord just fört den här tiden på året. Perfekt musik till att kura brasa med.Anders Widmark visar många prov på sitt sjungande dynamiska pianospel. Där blir det ibland som duetter mellan instrumentet och Helens röst. Dessutom bjuder han på ett antal solon som platsar på vilken av hans jazzinsatser som helst.Med i kompet finns förstås Jonas Holgersson och Mattias Welin som backade upp Anders så lyhört i söndags på Jazzens Dag. dessutom massor av understödjande läckra stråkar.Genom varje andetag är Anders Widmarks mest lyckade sångskiva hittills. Och då har de andra också varit bra. Helen Sjöholm är en perfekt partner och det är bara att hoppas att det blir mer av samarbetet. Sjuttonde december kan man höra dem live i Universitetets aula.