Mats Bergström håller med. Det är ovanligt mycket på skivfronten just nu, mer än vanligt även om han spelat in ett näst intill oräkneligt antal skivor under sina 27 yrkesverksamma år. Ändå säger han sig vara lite pirrig inför måndagens släpp av Sånger utan ord, där också Georg Riedel medverkar på kontrabas.
- Jag är väldigt spänd på hur skivan ska tas emot. Det kan vara lite för lätt att dra paralleller till Lars Roos örongodis, även om den här skivan klingar helt annorlunda. Dessutom har jag en egen låt med så det känns nästan lite självutlämnande. I skivan har Bergström återknutit till hur han började sin musikkarriär, nämligen att spela på gehör, så grundstommen i skivan är mer eller mindre improvisationer.
- Jag har dessutom fått tre gitarrstycken av Olle Adolphson, som vare sig publicerats på skiva eller i noter och av vilka jag har med ett på skivan, liksom andra favoritlåtar som legat och pockat på. Man kan säga att skivan är ett tvärsnitt av svensk populärmusik de senaste sextio åren eller en slags symbios av det jag är hyfsat bra på och de erfarenheter som jag samlat på mig.
Erfarenhet som Bergström fått bland annat genom turnéer med kända artister som Marlena Ernman, Lill Lindfors, Lill-Babs och Tommy Körberg, som han också ska spela med i sommar.
I november kom också ytterligare två skivor: Taube i Ligurien som Bergström gjort tillsammans med Mikael Samuelson. Skivan innehåller tio sånger om Ligurien varav flera som inte ens Taube själv spelat in. Samtidigt gav också Mats Bergström ut skivan Tárrega: Guitar Music, som blev grammisnominerad i februari.
Men den skiva han verkar brinna för mest, i alla fall ser det ut så i ögonen då han pratar om den, är Schubert Arrangements som utkom alldeles nyligen. Det är en liveinspelning med några av Schuberts allra ljusaste verk. Meningen är att man ska känna som att man sitter mitt ibland musikerna när de spelar, som om man fått de bästa konsertplatserna, poängterar Bergström.
Men vad är fascinationen med Schubert?
- Han är något hisnande bråddjupt och känslomässigt på spåret. Han är okonventionell jämfört med sina samtida och är enormt drastisk i sitt sätt att byta tonart. Jag har fått de mest livsförhöjande upplevelserna med Schuberts musik. Så pass att jag efteråt inte kunnat få fram ett enda ord.
Det Bergström dock plockat ut till sin skiva är den mer lättsamma sidan. Schubert på gott humör, helt enkelt. Och de få verk som finns för gitarr eller som gått att arrangera om till gitarr, oftast från piano. De som Schubert förmodligen spelade då han hade kul med sina kompisar tror Mats Bergström och fortsätter:
- Schubert skulle ha varit så ohipp i dag. Han hade så mycket emot sig. Nördig, oattraktiv, med haltande ekonomi och ett frustrerat kärleksliv. Det var bara hans vänkrets som såg hans genialitet. Just därför är det lätt att sympatisera med honom, den blekfete vilsne... så långt från Per Gessle som man kan komma.