De flesta nationsklubbar håller ett par terminer. Velvet på V-Dala nation utgör ett undantag med sina 18 terminer, 132 klubbkvällar och 232 spelningar. Ytterligare två är planerade i vår. Den ena i kväll, lördag, med bandet Blackbird Blackbird på scenen. Sedan säger arrangörerna tack och hej.
– För att vara en nischad klubb är det ganska unikt att hålla på så här länge. Vi har hållit strama tyglar kring nischen hela tiden. Att det skulle vara en liveklubb och inte ett diskotek. Spelningarna är hjärtat i Velvet, säger grundaren Lorenzo Casini.
Han har varit med under alla nio åren men känner nu att det är dags att gå vidare. Men varför lägga ner och inte ge stafettpinnen vidare?
– Dels började folk redan efter några år säga att Velvet var en institution, och vi kände att man tog för givet att vi fanns, att vi hade en skyldighet att leverera. Vi ville avsluta Velvet när det fortfarande kändes bra, när vi har bra artister och mycket folk. Vi ville också ge nationen en chans att starta något nytt medan det fortfarande finns publik.
Velvet har huserat några av Sveriges största artister, ofta innan de slog igenom för den stora allmänheten. Något som har gett klubben ett rykte av att ha en god framgångsnäsa. På senare år har de dock ofta fått höra att bokningarna blivit sämre, vilket Lorenzo Casini inte håller med om.
– Vi har fått höra att vi inte bokar lika bra band som förr. Men då tänker man inte så långt. Nästan inga av de stora namn vi bokat var lika stora när de spelade hos oss. Peter Bjorn and John var här innan de fick sitt verkliga genomslag och detsamma gäller Icona Pop. Inte heller First aid kit var särskilt kända när de var här. Jag tror att de artister vi haft den här terminen verkligen har framtiden för sig.
Det blir färre och färre liveklubbar i Uppsala, varför då?
– Det skulle jag säga beror till stor del på elektrovågen. Nu bokar man hellre dj:s än livemusik. Många artister är lite besvikna över att vi lägger ner, de har tyckt om att spela hos oss.
Milstolpar – från 2004 till 2013
1. Urpremiären. September 2004.
På V-Dala nation fanns ingen rutin för livemusik så det var oerhört spänt. Man hade kört sina klubbar i botten, det var ett ställe som studenterna övergett. Skulle folket komma? Första kvällen hade vi Dreamboy vill jag minnas, riktigt bra powerpop och vi fyllde hela huset. Så det blev en bra början som gav mycket energi, vi såg möjligheterna för vad vi skulle kunna göra.
2. Januari 2006, Spelning med Tiger Lou.
Den kvällen var verkligen en milstolpe. Tiger Lou var en artist som flera arrangörer var ute efter men bokningsagenten valde att sätta dem hos oss. Och det kändes som ett kvitto på att vi verkligen var bra. Fullsatt hade det varit tidigare men nu stod de flesta faktiskt framför scenen. Det är inte alltid gästerna väljer att följa spelningen men den här kvällen fokuserade 900 personer på musiken.
3. Höstpremiären 2006. Spelning med I’m from Barcelona.
De var otroligt upphaussade den sommaren. Kvällen var en utmaning rent logistiskt, att boka ett band med 27 personer och allt vad det innebär. Under spelningen hände en rätt rolig grej. Vi hade sett bandet på Emmaboda med alla deras såpbubblor, konfetti och ballonger. Och vi ville ha samma sak hos oss så vi lät två killar sitta och klippa sönder en hel bunt telefonkataloger till konfetti. Tanken var att Emanuel, sångaren, skulle bjuda upp killarna med konfettin på scenen under paradlåten We’re from Barcelona. Men det blev ett missförstånd så när killarna blev uppbjudna trodde publiken att det var fritt fram. Helt plötsligt var hela scenen full med folk, förutom 27 personer i bandet hoppade säkert 50 personer från publiken runt och kastade konfetti. Det var tre helt galna minuter. Men städerskan tyckte inte det var lika roligt.
4. Oktober 2008. Spelning med First aid kit.
Vi hade egentligen bokat en annan artist som ställde in vid lunch samma dag. Med kniven mot strupen satt jag och letade runt efter någon som kunde hoppa in. Då såg jag att First aid kit var online på Myspace och tog kontakt med dem. De hade släppt sina första låtar men var inte alls så stora. De svarade och var intresserade och jag tog allt praktiskt med deras pappa. Tjejerna var ju väldigt unga då, Klara gick bara i åttan. Men de var otroligt bra och man kunde se att de höll världsklass redan då.
5. December 2009. Grammisbokningar.
När de offentliggjorde Grammisnomineringarna upptäckte vi att vi hade bokat tio av dem det året. Helt ofattbart att en studentnation hade gjort det. Och vi hade ju inte haft 100 kvällar utan kanske tjugo. Det var en härlig känsla. Jag minns alla: Dundertåget, Ingenting, Deportees, Florence Valentin, Asha Ali, Name the pet, Jonathan Johansson, Trummor och orgel, El perro del mar och Adiam Dymot.
6. Våren 2013. En av våra bästa terminer.
Vi började med en fullsatt kväll och bandet Urban cone som är väldigt heta just nu. De har spelats mycket i P3 och är på USA-turné. Och så hade vi Sibille Attar som Grammisnominerades och är aktuell på Hultsfredsfestivalen i år. Sist har vi This is head som spelar på avslutningskvällen den 27 april. Ett riktigt bra band som vunnit pris både på P3 Guld och Manifestgalan. Nu känns det som att vi kan sätta punkt och vara tillfreds.