Livet tar ibland märkliga vägar, för oss alla. Att bo i en liten håla i Norrbotten och gilla poesi och teater, var inget man precis talade högt om. I alla fall inte då, när den som ansågs tuffast var den som hade längst och lurvigast bil. Eller åtminstone fick åka med i en sådan.
Samma värderingar gällde inte i Stockholm dit jag flyttade och där jag en dag blev presenterad för en man i svart basker och stolt hållning. Han hette Erkki Lappalainen och var poet. Och bad mig ganska omgående att bli hans förpoet, en slags poesins uppvärmande förband, till en poesikväll på Poeternas Estrad på Kafé 44. Och livet tog plötsligt en annan vändning. Ja, inte precis där och då när ångesten kom smygande och höll mig i ett järngrepp i månader innan uppträdandet – som jag inte minns något av mer än att jag klev på och av scenen. Och däremellan spasmer i ansiktet, armen som plötsligt ville flyga iväg. Och sedan den välsignade euforin av att ha vågat något som jag egentligen inte tordes. Berusningen. Och önskan om att åter få gå upp på scenen, vilket jag också gjorde med allt större scener, tv- och radio-framträdanden och som ny medlem av Poeternas estrad. Erkki öppnade en port inom mig som gjorde att jag hittade rätt i livet bland mina gelikar, människor som också brann för samma sak som jag. Det var en fantastisk tid. Varje torsdag, detta andrum i tillvaron fylld av poesi av poeter som Eric Fylkeson, Bruno K Öijer, Göran Greider, Rut Hillarp, Bob Hansson, Agneta Klingspor … men störst av allt var när Bodil Malmsten framträdde. Då var vi tvungna att låsa dörrarna till slut, varje gång. Eller så hände det att poeten var så full att han somnade på scenen mitt i en dikt.
Vi bjöd också in amerikanska slampoeter från Boston, som Patricia Smith, som tog med sig Poetry slam, något Erkki anammade mest av oss alla, som kände oss rätt skeptiska till att tävla i poesi. Han drog iväg till USA, tävlade och kom om inte sist så bland de sista. Dikter som Tystnaden, d v s tomma blad eller Symfoni för I och två H, en diktsvit med en massa I i olika betoning och hastighet avslutat med två H – liksom i två förlösande utandningar. Det var kanske inget för amerikanarna, vilket i och för sig inte avskräckte honom. Han reste hem med sina erfarenheter och drog igång den svenska versionen av Poetry slam i Folkets hus i Rinkeby.
Fulla hus. Från bebis till pensionär. Svenskar och invandrare. Alla högljutt hejande på sina favoriter. Borta var den andäktighet som man så ofta velat vrida nacken av vid poesiläsningarna. Det här var något annat. Ett engagemang som tog mig med häpnad. Men också en poesi som knappast fick mig att göra kullerbyttor. Snarare rådde devisen: roligast vinner. En slags poesins stand-up. Men med den stora fördelen att den i dag, inte minst genom närmandet till rappen, är något som skulle kunna spelas på någon av de långbilades stereos. Kanske, nästan. Nå, i alla fall i en bilstereo. Och det är mycket Erkki Lappalainens förtjänst.
Han begravdes i måndags med sin svarta basker på kistan och en sista utandning i rummet. H som i Hej då, Poeten.
PS. Det hålls en minneskväll för Erkki Lappalainen onsdagen den 24 november på Kafe 44 i Stockholm. Medverkar gör Henry Bowers, Bob Hansson, Johan Nordgren, Solja Krapu och många fler. Konferencier: Marika Lagercrantz. Se här för mer information.