Det här är inte bara min sista krönika före sommaren, utan min sista krönika före en längre föräldraledighet. I juli ska min snart fyraåriga dotter få en lillasyster eller lillebror. Vilket vet vi inte. Barnmorskan säger att det numera är fler som tar reda på kön än som inte gör det. Men jag uppskattar ovissheten, det finns något kittlande i att för en gångs skull avstå från möjlig information.
Annars brukar jag, på tidstypiskt manér, vilja ha så mycket som möjligt av den varan. Och så snart som möjligt. Saker och ting bör ske så snabbt det går.
Och om det är något som är frustrerande när man som kulturredaktör förhåller sig till Uppsalas kulturliv är det att saker och ting inte alltid sker så snabbt. Enskilda initiativ kan visserligen blixtra till, ambitiösa projekt uppstå som ur ingenstans, men vissa kulturpolitiska processer kan dra ut i det evinnerliga...
Jag vet, långsamheten är en del av demokratin. Men ändå. Hur länge har det inte talats om att Uppsala bör förvalta sin profil som litteraturstad? Nå, nu har det till sist börjat hända saker. I torsdags invigdes till exempel den första informationsskylten om Uppsalaförfattare som har levt i stan. Men det är fortfarande så pass mycket som är svävande och oklart att jag undrar vart ambitionen ska landa.
Och med oro undrar jag: hur lång tid kommer det att ta innan frågan om konstmuseet är löst? När jag började på UNT för två år sedan var de flesta redan – sedan länge – rörande överens om att konstmuseets placering i nuvarande slottslokaler är olycklig. Under våren har frågan åter fått mer liv: kommunen utreder den och flera debattörer har under våren presenterat olika förslag här i UNT.
Kommunen är nu inriktad på nya lokaler i anslutning till Slottet: en utgrävning av borggården, med utställningslokaler under jord. Kanske någon uppstickande byggnad. Plus en rulltrappa upp för slottsbacken.
Jag tycker att det är en ypperlig idé att förnya slottsmiljön. Det vore synd och skam att inte göra detta landmärke till ett mer attraktivt besöksmål, där man möts av något annat än en blåsig och öde parkeringsplats på borggården.
Men ju mer jag tänker på saken och ju mer jag hör om projektet (även om mycket verkar oklart) frågar jag mig: är det just konstmuseet som ska vara där? I mars skrev jag i en krönika att en förutsättning för att Slottet ska fungera som konstmuseum är en ordentlig omvandling, och jag undrar om underjordiska lokaler kan bli tillräckligt djärva? Vore det inte bättre, som konstnären Ulla Fries har föreslagit, att skapa ett historiskt museum i Slottet? (Det behöver inte utesluta att Upplandsmuseet blir kvar där det är.) Vilket kanske kan kombineras med en utveckling av Fredsmuseet och en rejäl satsning för barn och unga?
Framför allt undrar jag: hur ska man kunna komma fram till ett väl underbyggt (och inte alltför avlägset) beslut om man bara utreder ett spår? Jag skulle vilja veta mer om förutsättningarna för ett nybygge. För lika mycket som Uppsala behöver förnya Slottet, behöver Uppsala mer av ny arkitektur. Just för att staden har ett så mäktigt, kulturhistoriskt arv, måste den anstränga sig extra för att också vara modern, dynamisk, samtida. I dag återspeglas inte det fullt ut i stadsrummet.
Det har sagts att arkitektur är den konstart som verkar mest långsamt, men allra säkrast, på själen. Men arkitektur har också en stark omedelbar verkan: originella byggnader brukar utöva en särskild lockelse på besökare i en stad.
Diskussioner om innehåll – och allmänt intresse – måste alltid föregå lokalfrågor, kommer någon att påpeka. Med viss rätt. En olöst fråga om konsten i Uppsala är till exempel vilken roll samlingarna ska spela för ett konstmuseum; det talas mycket om dessa samlingar utan att det har klargjorts hur intressanta de är, eller hur man ska frigöra resurser för att göra dem riktigt intressanta.
Men med tanke på arkitekturens formande kraft måste man också kunna utgå från vad staden behöver i form av förnyelse av stadsmiljön. Så, om jag får önsketänka: både en omvandlig av Slottet och ett nybyggt rum för konsten. För ny arkitektur förmedlar känslan av att det här är en plats där det händer saker. Arkitektur är också, mer pretentiöst uttryckt av arkitekten Ludwig Mies van der Rohe, ”en rumslig översättning av en epoks vilja”.
Men vi får väl se. Jag kommer förstås att (otåligt) följa kulturdebatt och kulturliv under föräldraledigheten. Men arbetet som kulturredaktör lämnar jag under tiden med varm hand över till Maria Ripenberg. UNT:s läsare känner henne redan som debattredaktör och ledarskribent, hon har tidigare varit nyhetschef och även lyrik- och musikrecensent, och skriver själv poesi. Såsom ordförande i juryn för UNT:s stadsmiljöpris har hon också särskilt god insikt i den viktiga frågan om stadens utveckling. Jag är övertygad om att hon och övriga, duktiga kolleger på kulturredaktionen kommer att göra ett utmärkt jobb med att utveckla kultursidorna.
Först och främst vill jag önska dig som läser det här en skön sommar.
Maria Ripenberg börjar som tf kulturchef den 25 juli. Det går alltid bra att kontakta kulturredaktionen på e-postadressen kultur@unt.se.