Hawkins briljerar

Mike Leigh har (tillfälligt?) lämnat diskbänksrealismen och arbetarklassen och i stället gjort vinterns kanske mest sevärda feelgood-film. Happy-Go-Lucky är en Londonberättelse om den 30-åriga hyperoptimisten och förskolelärarinnan Poppy (Hawkins) som bor med sin rumskamrat Zoe (Zagerman), brinner för sitt jobb med förskolebarn och tar sina första körlektioner med misantropen Scott (Marsan).
Efter en briljant debut med filmen Bleak Moments (1971) har Leigh, förutom ett antal mindre lyckade tv-filmer, levererat succéer som High Hopes (1988), Topsy-Turvy (1999) och Vera Drake (2004). I Happy-Go-Lucky följer kameran personerna lyhört och diskret och Sally Hawkins, vilken jag betvivlar någonsin mer kommer få en liknande paradroll, briljerar med sin glädje, värme och spontanitet.

Jag har alltid uppskattat Leighs icke-moraliserande berättande, den som har inspirerat yngre virtuoser som Shane Meadows och som samtidigt skiljer sig från den betydligt mer politiske Ken Loach. Ändå saknar filmen den där sylvassa, dissekerande Leighianska skärpan som är så påtaglig i mästerverken Naked (1993), Secrets and Lies (1996) och All or Nothing (2002).
Den andra halvtimmen i Happy-Go-Lucky är vansinnigt underhållande. Resten faller på ett oerhört orytmiskt berättande och en ogenomtänkt komposition på manusnivå. Vissa scener är onödiga och andra för långa. Tomrummet efter Leighs cynism är alltför stort. Det som räddar filmen från att bli en vanlig feelgood-film är birollerna, särskilt Marsan som den bittre körskoleläraren Scott. Poppy må vara årets charmigaste Jesusfigur på bioduken men det hade varit betydligt intressantare och mer typiskt Leigh att skildra denna historia utifrån Scotts perspektiv. Nu är han förvisso en intressant men outvecklad figur, en pessimist som lite snabbt och ytligt ska förstärka hur svårt det är för Poppy att bära på alla andras ångest.

Happy-Go-Lucky kommer som en mycket läglig soldusch i snöstormen. Jag hoppas bara att Leigh inte börjar bli en publikfriare på äldre dagar.

Hawkins briljerar

Det som räddar filmen från att bli en vanlig feelgood-film är birollerna, särskilt Marsan som den bittre körskoleläraren Scott tycker Hanif Sabzevari.