När blev det inne med politik? Jag menar inte de långa linjernas förändringar, med revolutioner i Mellanöstern eller stormakternas muskelspel. Nej, jag menar vanlig hederlig, havregrynsgrå svensk inrikespolitik.
Om någon hade sagt för tio år sedan att glamfaktorn i riksdagen är på frammarsch hade han mötts av djup misstro. Det hörs ju inte precis i de dagliga debatterna.
Men så är det. Politiken sväller som sötgröten i sagan. Politiska bloggar är snart lika lästa som modeorakel. Ni minns väl valrörelsen i höstas, andtrutet bevakad överallt? Det fanns politik i tonfall för alla, från gravallvar till fnissparoxysmer. Valpejl på nätet och upphetsning i studion. De båda blocken flåsade fram jämsides i spåret, med Sverigedemokraterna gläfsande i hälarna. Det var spännande! Och hur skulle det gå för Mona? Statsvetarna trängdes i kommentatorsbåset, och vi fick svetten analyserad av Stig-Björn Ljunggren och Tommy Möller.
Att göra politisk karriär har av tradition setts som något rätt skumt. Fråga Balzac, Dickens eller Mark Twain. Särskilt Mark Twains bild av hur politiska motståndare kan göra livet surt för varandra är kul. Värst är scenen med politikern i talarstolen, som avbryts av nio små trasklädda barn av olika hudkulör, som hjärtslitande skriker: Far! Far!
Men så är det inte längre. Unga energiska personer, lika renhjärtade som rentvättade, jobbar hårt på sitt politiska varumärke. Fråga Fredrick Federley eller Ebba Busch. Och när hände det senast att chefen för Radioteatern blev statssekreterare hos Folkpartiet? Fråga Jasenko Selimovic.
Jag tror inte att det är lönen som drar, även om riksdagsmännens löner ökat stadigt. För trettio år sedan ansåg man att adjunkternas löner borde ligga i nivå med riksdagsmännens. I dag tjänar en riksdagsman 55 000 kronor. En adjunkt får väl vara glad om hon kvalar in på hälften.
Nog är det obegripligt att någon frivilligt utsätter sig för politikens stålbad? Den socialdemokratiska dokusåpan borde avskräcka den modigaste.
Världen sitter nu klistrad vid Berit Andnors läppar. Snart ska hon tillkännage namnet på den sensationellt mångbegåvade person som ska leda Partit i framtiden. En människa som ska slå i tv, vinna debatter, vinna väljare, vinna val, hålla ihop partiet. Om kriterierna gällt Jesus hade kristendomen aldrig uppstått.
Men Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg och Veronica Palm ryggar inte.
För den som vill närstudera den nya glamorösa politiken rekommenderas den danska tv-serien Borgen. Borgen är som så mycket dansk tv-dramatik underbart välskriven, rollbesatt och välspelad.
Där möter vi den politiskt korrekta vänsterliberala Birgitte Nygård och följer hennes väg till toppen. Efter mycket mygel blev hon statsminister i en koalition med sossar och miljöparti. Men redan i tredje avsnittet måste hon spela under täcket med högern, för att få igenom budgeten.
Min favoritroll är den skäggige Bent, finansminister och fru Birgittes högra hand. Han är gammal, ärrad, luttrad och genomlyst cynisk. Han vet alltid exakt vad hon måste göra för att undvika avgrunden. Det är inte måttligt vilka faror som lurar på en toppolitiker.
Själv lockas jag inte av partipolitik, men åh vad jag längtar efter en egen Bent. För avgrunden lurar förstås på oss alla.
Ulrika Knutson är författare och skribent. Hon kommer att skriva krönikor i UNT var fjärde söndag.