Det har stormat kring UNT:s artikel om massmördarspelet "Hatred" och på vår facebooksida har kommentarerna delats i två läger – de som vill censurera spelet och de som bejakar den konstnärliga friheten: "Varför sälja sånt skit? Förbjud grova våldsspel helt! (...) Behöver barn/unga matas in med mera våld genom tv-spel?", "(...) 'Hatred' är inte ens i närheten av det grafiska våld som presenteras i filmutbudet som finns tillgängligt på samma vis. Jag håller med om att barn inte ska spela dessa våldsamma spel, eller se våldsamma filmer (...) men totalförbud är censur och det är fel väg att gå".
Uppsalabon Gunnel Arrbäck var fram till 2007 direktör för Statens biografbyrå, som hade i uppgift att granska filmer, se över censur och sätta åldersgränser.
Vart går skiljelinjen mellan konstnärlig frihet och våldsivrande?
– Jag tror inte att folks personligheter blir förändrade av att de tar del av olika typer av medieprodukter, vare sig det gäller filmer eller spel. Det är nog mer en vuxen generations allmäna oro över ett medium de själva inte riktigt behärskar. Ungdomar har en väldig förmåga till självcensur; de testar häftiga saker men vet var deras inre gränser går.
Det här spelet går ut på att på ett brutalt och realtistiskt sätt mörda människor. Går det att motivera en censur i ett sådant fall?
– Nej, jag har svårt att se det. Alla sådana tankar är 1800-tal. Vi har ingen censur längre och den vi hade gällde bara biofilm. Det har funnits en diskussion om spelcensur men egentigen är spel är mindre problematiska än film. Detta eftersom det i spel är ens egen skicklighet som är avgörande och då är mindre intressant om det handlar om att ha ihjäl folk eller rädda en prinsessa undan en drake.