Det var onsdag, och den som råkade befinna sig på Twitter fick bevittna något smått surrealistiskt. En Uppsalajurist skrev glatt om en stor leverans oxfilé; ett sådant charmigt pseudopersonligt inlägg som gör Twitter till ett – trots allt – rätt trevligt vardagsrum. I ett annat läge hade responsen kanske begränsats till avspänt snicksnack om grytor, kryddor och förvaring – eller milt ointresse från oss som inte håller på med kött. Den här onsdagen blev det tydligt att vi inte befinner oss där. Vi befinner oss i läge där glada twitterinlägg om oxfilé plötsligt ligger dränkta i en sörja av hätska kommentarer om "fläsk" och slöjor. Så är i alla fall läget när den som twittrar om oxfilé är en muslimsk kvinna.
Det var onsdag, och den som lyssnade på Ring P1 fick höra vuxna människor tappa det i direktsändning. För lyssnaren en oskön radiosoppa av beskäftig aggressivitet, för programledaren Alexandra Pascalidou droppen i en sedan länge full bägare. I ett välspritt blogginlägg beskriver hon sedan den tillvaro som varit hennes i nära två decennier. Hat, hot och trakasserier som en självklar del av vardagen, i tilltagande styrka: "Det finns dagar då jag vaknar och somnar till hatattacker som jag just nu inte kan värja mig emot." När Pascalidou säger att hon inte orkar längre befinner vi oss i ett läge där "ett hatstyre tar över och dikterar villkoren för journalistiken", för att citera DN:s Malin Ullgren (26/2).
För ja, medan ledarskribenter och krönikörer berättar sagor om den så kallade "åsiktskorridoren" tvingas två personer alltså springa gatlopp en vanlig onsdag för att deras själva identitet, ja existens, retar andra människor till vanvettets gräns.
Under veckan har Eli Ingvarssons nya föreställning "Ondskan är inte banal" spelats på Uppsala stadsteater. I en avskalad form och ett nedtonat, nästan icke-spel, (som möjligen lovar mer än det håller, rent sceniskt) diskuteras frågor om empati, utsatthet och ansvar, med utgångspunkt i filosofen Hannah Arendts tankar om barbariets väsen. Arendt menar som bekant att det värsta blir möjligt, inte genom monstruös sadism, utan genom en närmast byråkratisk syn på de egna handlingarna. Via Stanley Milgrams elchocksexperiment på 1960-talet etablerades teorier om blind lydnad som förklaring till det förklarliga. Det vill säga tills nya rön ganska nyligen sade att nej, ondskan är inte så banalt beskaffad – folk måste också tro på att det de gör är rätt.
Men även om ondskan inte är banal i psykologisk bemärkelse så finns kanske en annan relevans för det klassiska uttrycket: Hat och hot som skickas ut från anonyma punkter är ju inte sällan banalt i betydelsen futtigt, simpelt, fult. Och vid sidan av de mer eller mindre organiserade hatkampanjerna mot offentliga personer finns säkerligen enskilda människor som inte ser att deras kanske banala övertramp tar plats i en struktur som till slut gör att människor inte orkar längre. Och gör att samhället går sönder.