Harpya består av Kerstin Andersson, Frida Andersson och Josefin Berglund, alla bosatta i Uppsala. De började spela tillsammans för två år sedan, men mest intensivt det senaste året. Musiken tas ut på gehör och är en blandning av traditionellt och eget.
– Vi sjunger också, om man har med en sång eller två så blir det ett avbrott mot allt det andra, säger Josefin Berglund.
Plötsligt ringer Kerstin Anderssons mobil, med folkmusiksignal.
– Det är inspelat från en stämma i Valö, jag råkade trycka fel när jag lade in musiken, och så blev det ringsignalen, säger hon med ett skratt.
Det lilla intermezzot leder in på frågan: Är folkmusik en livsstil?
– Ja, det är det, och vi är väl uppväxta allihop med folkmusiken, säger Kerstin Andersson.
– Det är mer än ett intresse, inskjuter Josefin Berglund.
Och i denna livsstil är stämmorna själva naven, där man träffar alla vänner inom folkmusikvärlden och spelar tillsammans, ofta improviserat. Harpya hoppas att det kommer ännu fler spelmän och ännu mer publik detta tredje år som Oktoberstämman arrangeras på Konserthuset. Och de gillar oförutsägbarheten.
– Man vet aldrig vad som ska hända, man kanske träffar någon man aldrig spelat med förut. Eller så dansar man i fem timmar, säger Frida Andersson.
– Ibland fastnar man i ett hörn med någon och sitter och spelar i flera timmar, och helt plötsligt har man missat konserten man skulle se. Eller man kanske sitter och spelar med någon man vill lära sig av, säger Josefin Berglund.
Själva ska de spela till dans och eftersom Oktoberstämman är så stor - förra året lockades nära 700 spelmän - blir det ett av deras större framträdanden hittills. Det bör dock gå bra, för mellan sig har gruppen 42 års erfarenhet av nyckelharpsspel.
Det hörs när de slår sig ner i Konserthusets foajé och stämmer upp i polskan Blåfinskan, komponerad av den legendariska spelmannen O’torgs-Kaisa och uppkallad efter en myr i Hassela. Det syns att de har roligt, och de fortsätter med Frida Anderssons egen låt Grönland, som hon kom på efter tio dagar på ön och med intryck av landskapet där. Det blev en vals med visst vemod, men mycket rytm.
Namnen på låtarna - Hjortingen, Ödetorpsvalsen, Spelmanspolska - manar fram bilder av svunna tider. Men Harpya har gott hopp om folkmusikens framtid.
– Det kommer alltid finnas spelmän! menar Frida Andersson.
– Det har alltid gått i vågor. Nu kanske det kommer en ’downperiod’, men det kommer vända igen. Min mamma åker runt och visar upp en massa folkmusikinstrument på skolor, och nu står de på rad, säger Josefin Berglund.