Den nyvalde påven drabbas av panik när han för första gången ska möta de miljontals troende han är tillsatt att leda. Att vara den katolska kyrkans överhuvud blir för mycket och han gallskriker innan han i tårar drar sig tillbaka till sitt rum. Kvar står de förbluffade kardinalerna som precis som åhörarna på Petersplatsen i Vatikanen undrar vad som pågår.
Detta är upptakten till Nanni Morettis film Vi har en påve! (på latin Habemus Papam – de ord som uppropas när en ny påve tillkännages för omvärlden).
Efter sammanbrottet påbörjar den nye påven (Michel Piccoli) en självrannsakande resa. Han flyr från Vatikanen och finner tillfredsställelse i teatern och en uppsättning av Anton Tjechovs Måsen. Under tiden blir kardinalerna tillsammans med en psykoterapeut (spelad av Nanni Moretti själv) motvilligt fångade inne i Påvepalatset eftersom de inte får ha någon kontakt med omvärlden innan namnet på den nya påven tillkännages.
Regissören Nanni Moretti utmanar de stora krafterna i Italien. I Kajmanen – B-filmarens revansch gjorde han parodi på premiärminister Silvia Berlusconi, och här tar han sig an Den heliga stolen. Men Vi har en påve! är inte så mycket en vass satir över påveämbetet som en familjevänlig må bra-film där de söta, gamla stolliga kardinalerna och den stackars påven får en klapp på huvudet.
Nanni Moretti berör inte alls dagspolitiska frågor och han har själv sagt att grundidén till filmen var scenen där den nyvalda påven inte klarar av att möta sina anhängare.
Visst är det roligt att fundera på vad som skulle hända om en påve gick in i väggen, men samtidigt saknar jag en egentlig kritik av den patriarkala kyrkan när allt den reduceras till är en ganska menlös och tokig institution.