Hårdkokt julafton för cineaster

Få filmskapare väcker så starka känslor som Quentin Tarantino, och lika mycket paria som han är i konservativa kretsar, lika hyllad är han bland filmälskare världen över. För Tarantino älskar film, all sorts film - från obskyr konstfilm till ännu obskyrare b-film.

I nya Death proof slår han ett slag för den sortens våldsamma slasherfilmer som visades på nedgångna biografer i hans barndoms Kalifornien. Kurt Russell i sunkig Elvisfrilla spelar en före detta stuntman som numera ägnar sig åt att köra ihjäl unga kvinnor med sin stuntbil. Men i Tennessee stöter han på patrull, när några kvinnliga stuntmän bestämmer sig för att ge honom en dos av hans egen medicin. Det är rejält blodigt, hårt stiliserat och väldigt underhållande.
Sin vana trogen leker Tarantino med kontraster. Det är sofistikerat och trashigt, nostalgiskt och modernt, exploaterande och feministiskt. Klippningen är ofta medvetet dålig med repiga bilder och ljud som försvinner. 70-talsvrålåk och Farah Fawcett-frisyrer delar filmduk med Ipods och mobiltelefoner. Kameran stannar ofta och länge på välformade rumpor, men majoriteten av de kvinnliga rollfigurerna är självständiga, smarta och stenhårda.

Den som vill ha sympatiska karaktärer får leta någon annanstans, här är det hårdkokta replikskiften och cyniska oneliners som gäller. Ett undantag är nyzeeländska stuntkvinnan Zoë Bell som efter att ha hoppat in för Uma Thurman i Kill Bill nu spelar sig själv som dödsföraktande men charmig kicksökare.

För cineasterna är Death proof en veritabel julafton, med mängder av filmreferenser - från japansk samurajfilm till legendariska amerikanska biljaktsscener. Med undantag för några väl pratiga partier och en del lösa trådar är det ett kärt återseende med filmgourmanden Tarantino.

Hårdkokt julafton för cineaster

Quentin Tarantino slår ett slag för våldsamma slasherfilmer i nya Death proof, skriver Karin Svensson.