Kristina Lindquist: Har vi rum för fattiga?

”Jag är glad att du är fattig. Du är så ljuvlig. Du är som tiggarflickan.”
När Patrick i Alice Munros novell Tiggarflickan jämför Rose med Edward Burne-Jones målning King Cophetua and the Beggar Maid (1884) knyter han an till en lång tradition av att upphöja fattigdom till något ädelt – från Bibelns saligprisningar till Oliver Twist och den godhjärtade Sonja i Dostojevskijs Brott och straff. Bara det handlar om rätt sorts fattigdom.

Är den som sitter på torget, utanför Ica eller vid stationen fattig på rätt sätt? Enligt en kartläggning från Sveriges radio kunde man i vintras räkna till ett femtiotal tiggare i centrala Uppsala, de flesta romer från Rumänien och Bulgarien. Frågan är bara, eller tycks vara, om man kan lita på nöden.

”Ska man då ge tiggare pengar, går det inte bara till droger eller utländska ligor?” frågade Svenska kyrkan retoriskt inför en serie samtalskvällar om tiggeri som hölls i Katedralkaféet i mars, under ledning av medieprofilen Siewert Öholm.

Sådan misstro är ingenting nytt. I den nya antologin Usla, elända och arma – samhällets utsatta under 700 år diskuterar en rad forskare hur samhället genom seklerna har förhållit sig till sina utstötta – till trashankarna, prekariatet. Historikern Gabriela Bjarne Larsson beskriver hur den som på medeltiden sökte hjälp hos sin nästa gjorde bäst i att tillhöra just ”rätt” kategori fattig. Dit räknades föräldralösa barn, änkor, sjuka och gamla, däremot aldrig arbetsföra män. Den typen av lösdrivare fick – åtminstone i teorin– vända sig till kyrkan.

Den fattige betraktades samtidigt som stående närmare Gud, på ett sätt som påminner om synen hos vår tids Moder Teresa, som i ett välkänt uttalande sade att det ”finns något vackert i att se de fattiga acceptera sin lott, att lida på samma sätt som Kristus”. Och konflikten mellan att ge åt den som ber och en mer förhärdad inställning tycks alltså leva kvar bland kristna än i dag, i en tid då allt fler tiggare rapporteras söka sig till Uppsalas kyrkor. ”Jag vill inte känna mig lurad”, sade Siewert Öholm i en intervju inför den där samtalskvällen på Katedralkaféet. (Uppsalatidningen, 7/3 2013)

Att människor tigger i ett välfärdsland skaver givetvis hos den som tvingas titta, och ett populärt sätt att hantera dessa synliga utslag av armod är att helt enkelt förbjuda fattigdom. Eller, rättare sagt, att hindra fattiga människor från att visa sig. Migrationsminister Tobias Billström försvarade för några år sedan avvisningen av romska EU-medborgare från Sverige med argumentet att de ägnade sig åt tiggeri och därmed inte försörjde sig ”på ett ärligt sätt”. (P1 Morgon, 2/8 2010). Uppsalas kommunalråd Stefan Hanna (C) har beklagat att man enligt svensk lag inte kan ”plocka bort tiggare” (UNT, 14/6 2012), och i landet har företrädare för både Centerpartiet och Moderaterna  gått ut med förslag om förbud mot ”organiserat tiggeri”.

Men lagar mot lösdriveri har vi som bekant haft förut i det här landet. Den 11 januari 1937 togs en 44-årig man in på anstalten Svartsjö, ”Sotis”, för två års tvångsarbete. Roddy Nilsson, docent i historia vid Göteborgs universitet, skriver att mannen var en av många tusen som då hade dömts för lösdriveri enligt en lag som trätt i kraft 1886. Syftet var att ”få bukt med personer som saknade arbete och drev omkring och tiggde och störde sin omgivning.” Även kvinnor, närmare bestämt prostituerade, dömdes enligt lösdriverilagen – ett exempel på det kvinnoförakt som skär rakt igenom boken, och historien. Genom enskildas öden tecknas i Usla, elända och arma en smärtsam bild av hur samhällets vilja att dominera sexualitet och reproduktion har slagit ner i människors liv.

Likaså finns ett främlingsfientligt element ständigt närvarande, där den som inte har ansetts höra till har kunna råka oändligt illa ut. Detta gäller vid mordet på den tyske råttfångaren Aron Trappe i Växjö 1624, som enligt historikern Malin Lennartsson bortförklaras rättsligt med att offret är – en främling. Det gäller vid Jönköpingskravallerna 1948, en händelse som av författaren Martin Ericsson beskrivs som ett midsommarslagsmål som slutade som de ”värsta rasistiska kravallerna i Sveriges 1900-talshistoria”.

Ericsson beskriver hur tidningen Smålands folkblad inte bara legitimerade våldet utan också hade en uppviglande verkan, vid en tid då ”tattare” systematiskt framställdes som ohederliga och våldsamma parasiter som hellre tiggde än arbetade. Och det gäller vid dagens polisregistrering av romer.

Det tillstånd som, till slut, får en människa att sträcka fram handen är ett som genom historien har upphöjts, romantiserats och föraktats – och som framför allt har varit någon annans problem. Det berättas i Sofia Holmlunds kapitel om den utblottade och sönderslagna Brita, som i det tidiga 1800-talet kastas mellan två olika hemorter i Mälardalen: ingen av dem vill kännas vid henne. Från dessa församlingar – Järfälla och Össeby – kan man göra ett snabbt kast bakåt från kartan och betrakta dagens Rumänien, Bulgarien och Europa. Och sedan höra kommunalrådet Stefan Hanna säga i en intervju att Uppsala och Sverige inte kan bli ”den sociala stationen” för kontinentens fattiga människor. Var den stationen ska ligga förblir höljt i dunkel.