”Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten och det är då man på riktigt börjar fundera över hur många år man behöver sitta inne för överlagt mord i Sverige.”
Så skrev recensenten Chris Lindahl i musiktidningen Gaffa om Takidas sångare Robert Pettersson efter att ha hört bandets album The Burning Heart. Inte nog med att skribenten i ett försök till humor närmast önskade livet ur Robert Pettersson. Helt omotiverat hänvisade han också till en utvecklingsstörning när han skulle beskriva sångarens röst.
Många reagerade. Robert Pettersson blev till och med så förbannad att han polisanmälde tidningen för förtal och olaga hot. Detta i sin tur gjorde att många hånade Takida för överkänslighet och skribenten valde också att gå till motattack på sin blogg:
”Det finns faktiskt många kritiker som helt enkelt tycker att deras musik är skit. Jag tycker att Takida ska vakna upp till detta faktum i stället för att ödsla energi på att bedriva häxjakt och på att attackera yttrandefriheten.”
Yttrandefrihet eller inte. Frågan är vad man egentligen får eller inte får skriva i en recension? I de flesta sammanhang betraktas konstruktiv kritik som ett ideal, kritik som kan upplysa upphovsmakaren om brister och framför allt hur personen kan åtgärda dem. När det gäller recensioner finns det dock en lång tradition av det omvända, kritik som bara är elak och närmast syftar till att mala sönder en artist till grus.
För många år sedan gick Expressens dåvarande musikrecensent Måns Ivarsson på en konsert med Toto. Efter att ha sett bandet spela i ett par timmar satte han sig ned vid datorn, funderade och formulerade följande omdöme:
”Zzzzzz”.
Därmed hade han också satt sitt namn under Sveriges förmodligen kortaste konsertrecension någonsin, ungefär på samma sätt som när Charles Shaar Murray från NME skulle recensera bandet Yes och kort och gott skrev ”No”.
En handfull ”z” i rad innebar inte bara att Ivarsson ansåg att Totos konsert var sövande. Det var också ett sätt för honom att skriva in sig i historieböckerna. Få som läste recensionen då har nämligen glömt den i dag. Toto är dessutom själva sinnebilden för ett band som kritiker hatar: perfektionistiska studiomusiker och mångmiljonärer som gör polerad lagomrock med lagom många influenser från bland annat jazz och latinsk musik.
Ivarssons arroganta enradare var en välriktad blinkning till andra kritikerkolleger som gillar att se på sig själva som upphöjda och förfinade i sin smak, tryggt positionerade så långt som det går från Totos väluppfostrade ”musikermusik”. Toto själva tyckte dock att recensionen var så rolig att de tryckte upp t-tröjor med den. Ofta är det också så att notoriskt nedskrivna artister ändå lyckas hämta kraft och revanschlystnad ur sågningar, särskilt om de samtidigt har många lojala fans.
Den dagen då Magnus Uggla hyllas för sin konstnärliga briljans av en enig kritikerkår så kan man förmodligen vara säker på att han har tappat stinget. Det finns inget som är så subjektivt som tycke och smak och ingen åsikt är mer korrekt än någon annan, särskilt inte när det gäller kulturupplevelser. Däremot finns det vissa anständighetsregler som recensenter nog bör hålla sig till. En sådan är att det är själva prestationen, inte personen, som ska recenseras. När Linda Skugge skrev om Björn Ranelids bok Kvinnan är första könet 2003 så bröt hon så kraftigt mot den regeln att det blev inledningen på en av 00-talets största kulturdebatter:
”Jag var på samma författarfest som Björn Ranelid en gång. Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett LINNE och läppglans. Medan jag läser Kvinnan är första könet ser jag ständigt bilden av Ranelid framför mig.
Sedan dess har mycket hänt. Inte minst så har de sociala medierna gjort det lättare för läsare att reagera och artister att kommentera det som skrivs. På samma gång som nätet kan användas till att hata och förtala så kan det också fungera som en modererande kraft. Är man riktigt utstuderat elak i en recension nu för tiden så får man nästan räkna med motangrepp, om inte i form av en polisanmälan så i alla fall i form av högljudda reaktioner bland fansen.
Det är nog ganska nyttigt.
Sågningar vi minns
”Jahaja. Solarietarzan har haft en livskris. Och nu ska vi få ta del av de storslagna insikter den fött ... In i solariet igen, ”Chrille”. Det blir bättre då.”
Aftonbladets Per Bjurman om Christer Sandelins album Jag lever nu (1997)
”Det här är bortom dåligt. Om Hans Fahlén var musik skulle det låta så här. När Bobby Kimball och hans sexturistfrisyr sjunger om hungrande barn i Lejonkungs-balladen Bottom of your soul låter det så äckligt att jag tror barnen skulle föredra att svälta ett tag till bara Bobby höll käften.”
Expressens Andreas Nordström om Totos skiva Falling in between (2006)
”Två toksminkade trettioåriga Ålandsbåtsvulgon åmar sig med skinnklädd sexualpatetik och gapsluddrar jättefort ’kylläballekylläballe’, medan några svenska grabbar som lossat hämningarnas slipsar med öl står bakom och hejar. Texterna, de man begriper, är riktigt hemska; misslyckat nutidsnivellerande nonsensnorrlandsschabloner om vargtimmar hit och rävar dit”.
Kjell Häglund i tidningen Pop om Hedningarnas skiva Trä (1994).