Sök och du skall finna, brukar det heta. Det som man för stunden har sitt sikte inställt på, tycks ha en förmåga att simultant dyka upp överallt som svampar ur jorden. Hästar. Det är vad mitt synfält fokuserar på just nu, efter en i livet senkommen upptäckt och intensiv förälskelse. Och så inser jag ju: alla har börjat rida? Hästar finns överallt, också i kulturyttringar och media?
Givetvis letar jag även i tablåerna. Just nu pågår EM i hoppning och dressyr. SVT sänder flera timmar om dagen, ja, tv:n står på i bakgrunden nu. Det är slimmade, stora kraftpaket till djur som tillsammans med sin ryttare utför – i en nybörjares ögon – rent osannolika nummer. Men det är inte bara nivåskillnaden som gör att jag känner mig förfrämligad från de här tävlingarna: det är också renheten. Idel prydliga gräsmattor, krattade grusgångar, prydligt flätade manar och strikta kavajer.
Det säger helt enkelt inte särskilt mycket om den erfarenhet jag letar efter att få spegla – den som handlar om närheten till hästen. Det gör däremot norska dokumentären ”Lyckan är en nordlandshäst”, som finns att se på SVT Play några veckor till. Här skildras passionen för och arbetet med att bevara denna nordnorska ras, det är det nära livet med hästar som står i fokus. Inget detaljstyrt överklasstrippande, om jag får uttrycka mig så, utan rusig galopp genom storslagna vidder.
Ändå blir jag inte riktigt nöjd. De är underbara nordlandshästarna, men vad angår de mig egentligen? Inte förrän jag bläddrar mig fram till ett avsnitt av Filosofiska rummet i P1, ”Människan och hästen”, som sändes i början av augusti, börjar jag förstå vad mitt problem är. Där samtalar programledaren med tre kvinnor – två filosofer och en ridpedagog – om hästens betydelse i deras egna liv och i människans generellt. Vad är en häst? Vad är en människa? Hur kan de samspela?
Det är när sådana frågor ställs som det blir intressant på riktigt. Mot slutet av programmet konstateras att för människor som har ett intellektuellt arbete, fyller ridningen en komplementär funktion: fysisk ansträngning, bortom intellektualiseringen. Hästerfarenheten beskrivs ofta som magisk, ett begrepp som radiopanelen ryggar lite inför, men de erkänner den oväntade dimensionen.
Och var finner vi annars ”oväntade dimensioner” – intuitiv förståelse för det som inte låter sig dokumenteras eller intellektualiseras? Jo, i fiktionen. Det är det vi behöver, vi hästfrälsta, en riktigt ordentligt välgjord dramaserie med hästliv i centrum. Det hittar jag inte i någon tablå, hur mycket tunnelseende jag än har.