Jag har aldrig sett någon med en så väldig och rent fysisk aptit på läsning som Torsten Ekbom. Vi sågs i förlagssammanhang på 80-talet, och han var alltid först i kartongen med nyinkomna manus som om den vore en matlåda från en gourmetrestaurang. Nu är han borta, men all hans njutningsfyllda läsning har vi alla kunnat ta del av i otaliga böcker och artiklar under ett halvt sekel. Om detta obildade lilla hörn av världen som vi kallar vårt hemland ändå har någon liten hum om de stora kulturströmningarna runtom oss så är det Torsten Ekboms förtjänst.
Han började i 60-talets konkretism med några märkliga romaner som inte alls såg ut som romaner, mera som datorprogram. De hette sånt som ”En galakväll på operan” och ”Spelmatris för Operation Albatross”. Nästan ingen minns idag att det var konstnärerna och författarna som introducerade datorerna i Sverige. Jag tror knappast att Torsten Ekbom intresserade sig för den nykonkretism som nu breder ut sig i litteraturen. Den äkta varan var både roligare och allvarligare!
Men det var inte som skönlitterär författare han fick sitt största inflytande utan som kulturjournalist, framför allt i Dagens Nyheter. Han skrev om modernismens hela fält – litteratur, konst, musik. Artiklarna finns samlade i åtskilliga volymer. Där har vi en grundkurs om det senaste seklets kulturhistoria. Titlarrna talar för sig själva – ”Molnbyggen”, ”Europeiska konserten”, ”Bildstorm”, ”Experimentfälten” och ”Krokodilen som bjöd på te”.
Med entusiastiskt förmedlad kunskap berättade han om alla vindlingar som modernismen rört sig i ända sedan de första förelöparna på 1700-talet. Torsten Ekbom var en upplysningsman, något av en encyklopedist utan vilja att skriva uppslagsbok. Ulf Linde var kanske en djärvare tänkare, men de delade aptit och entusiasm för all slags nyskapande konst.
Otaliga är förorden till utställningskataloger och konstnärsporträtt. Men man måste hålla några större monografier i minne, verk med internationell klass. Torsten Ekboms böcker om Samuel Beckett, Franz Kafka och John Cage är standardverk om tre konstnärer som angick honom mycket. Intellektuell stringens och stillsam humor fanns hos både dem och hos deras uttolkare.
Torsten Ekboms stil var glasklar. Han tålde inget flum. Jag tror han såg det goda i postmodernismen som en fortsättning på modernismen. Och det onda i den som illa tänkta fånerier. Jag tror att jag delar hans uppfattning att modernismen fortfarande lever. För den som letar sig fram till Torsten Ekboms böcker lever också han. Han var och förblir en av våra stora kulturjournalister.