Hänförande om sträng hierarki

Det är omöjligt att inte jämföra Alain Corneaus film med Sofia Coppolas Lost in translation, och då inte bara för att bådas titlar ringar in den känsla som filmspråket förmedlar. I båda finner sig västerlänningar stående ensamma i en känsla av totalt oförstående, båda ger möjligheter till alternativa tolkningar, och samtidigt visar de helt olika förhållningssätt till det främmande.Men medan Sofia Coppola i sin film inte helt vågade lita på sin sugande bildstil utan gjorde alltför många poänger av språkförbistringen begår Alain Corneau inga sådana publikfriande misstag. Min japanska vän kan vara absurt rolig i sin skildring av en japansk företagshierarki, men här finns inget förlöjligande.Den unga och ambitiösa Amélie får anställning som tolk på ett japanskt storföretag och hänförs av sin närmaste chef, vacker som essensen av själva Japan och med ett namn som betyder "skog i snöstorm." Allt Amélie, född i Japan men uppvuxen i Belgien, vill är att få en plats i den stringenta kultur som i filmen får symboliseras av en exakt avvägd japansk trädgård. I stället gräver hon sig allt djupare ner i förnedringen: hennes lättsinne, förkärlek för genvägar och spontana reaktioner passar inte in i en företagskultur där rangsystemet är viktigare än egna initiativ. Hon fråntas de arbetsuppgifter hon är kvalificerad för, till sist städar hon kontorets toaletter.Amélie — återhållsamt spelad av en nyvaken Sylvie Testud — säger att hon rycktes upp med rötterna men lämnade hjärtat kvar när hon som femåring flyttade till Belgien. Nu dyker hon in i Japan med ett barns förtjusning och kommer ut som författare, renad genom förnedring.I Lost in translation var västerlänningens enda räddning i ett obegripligt land att ty sig till en landsman, för Amélie blir i stället den japanska disciplinen och dess befängda regler en väg till självkännedom och paradoxal framgång. Alain Corneau och författaren Amélie Nothomb spelar ett högt spel med parallellerna mellan ritualiserat förtryck och den frihet som väntar på andra sidan. Att de lyckas övertyga om riktigheten är inget mindre än storartat och beror mer på berättelsens drag av myt och metafor än på persongalleriets hukande hierarkislavars diskreta uppror mot hackordningen.