Hänförande Johannespassion

Varför skrev inte Bach några operor? Hans samtida kolleger gjorde ju det: Händel (cirka 50 st) Telemann (cirka 35). Vi vet också att han var väl förtrogen med denna genre från sina resor till det närbelägna Dresden, där hans konkurrent om hovkapellmästarposten Johann Adolf Hasse producerade den ena operan efter den andra (totalt cirka 80!).Att Thomaskantorn inte saknade sinne för musikdramatik visade han bl a i sina världsliga kantater (Bonde- och Kaffekantaten) och i sina passioner. Men det borgerliga, protestantiska Leipzig hade andra krav på kyrkomusikern Bach än att skriva operor: det var kantater och passioner som gällde. Och som städslad kompositör hade man att rätta sig efter sina uppdragsgivares önskemål.När Bach skrev Johannespassionen för passionstiden 1724, fanns det redan en mångårig tradition för denna genre. Bl a hade hans berömde föregångare i ämbetet, Johann Kuhnau, framfört sin egen Markuspassion 1721.Dramatiskt verkJämfört med den något senare Matteuspassionen är Johannespassionen den utan tvekan mera dramatiska, framför allt är andelen körpartier större. Verket gör stundtals ett operaaktigt, teatraliskt intryck, t ex i domstolsscenen. Man kan således förstå att regissören Finn Poulsen känt sig frestad att göra en "halvscenisk" version av detta verk (utan dräkter och utan dekor), med en begränsad rörlighet i sidled som känns övertygande.Det "sceniska" består i att kör och solister inte är statiska utan att de alltefter handlingens innehåll flyttar sig. Detta blir särskilt effektfullt i de s k "turba"-körerna, dvs de avsnitt där kören larmar och väsnas och är "turbulent". I dialogerna sjunger kontrahenterna inte rakt ut mot åhörarna utan mot varandra, vilket känns naturligt. Mest lyckat ur klangsynpunkt var att kören för det mesta var uppdelad på tre avdelningar, en bakom orkestern och två på ömse sidor om orkestern. Det skapade en stereofonisk effekt med djupverkan. Även den skiftande ljussättningen bidrog till ökad dramatisering.Välmatat programVerket består av 68 musiknummer (inkl evangelistens recitativ, arior och körer), två timmars speltid utan paus. Det sjungs på tyska (uttalet är utmärkt!) med svensk översättning i det välmatade, instruktiva programmet.Handlingen i passionen bygger på Johannes evangelium, kapitel 18—19 med dramatiska inskott från Matteus 27:51 (förhänget i templet brast, jorden skakade, gravarna öppnade sig). Texterna i arior och körpartier stammar från olika, i dag helt bortglömda författare, texten till ariorna 19, 31, 32, 58, 60 kan vara av Bach själv. Språket är starkt pietistiskt färgat: syndernas bojor, blodfärgad rygg, lasternas varbölder, flod av synder, men här finns också gränslös kärlek, tålamod, ljus, tröst i nöden och nådens tron.Hänförande solisterDe vokala insatserna var överlag hänförande bra. Stefan Parkman med sin lätta, ljusa tenor som evangelist (och dirigent!), Karl-Magnus Fredriksson (Kristus) och Olle Persson (Pilatus) med sina mäktiga basbarytonröster håller alla högsta internationell klass. Ingela Bohlin (sopran) och Lena Susanne Norin (alt) hade vardera två gripande arior. Bach hade gärna fått ge dem två till! Leif Aruhn-Solén förvaltade sina båda tenorarior utomordentligt och mycket dramatiskt.Drottningholms barockensemble med Nils-Erik Sparf som inspirerande konsertmästare utgjorde det orkestrala fundamentet: välvalda tempi, fin intonation, rytmiskt säker och oemotståndligt svängig i de snabba partierna.Bättre än så här kan det inte ha klingat i Nikolaikyrkan i Leipzig, långfredagen 1724!