Man misströstar lätt om det svenska språket när man lyssnar till en film som Legenden om Ugglornas rike. Den svulstiga dialogen gör rent fysiskt ont – måste det låta så här när högstämda känslor ska uttryckas på svenska? Nej, naturligtvis inte. Det här är ett språk där orden är svenska men allt annat är amerikansk engelska – ett översättningsproblem med enkla lösningar, tydligen inte så billiga att de ska läggas tid och pengar på.
Nu är inte dialogen filmens enda problem. I varje berättelse måste det som händer ha en logik inom den värld den utspelar sig i, oavsett om vi är i Bullerbyn eller på planeten Pandora. Jag kan köpa att ugglor kan prata och att de delar upp världen i riken – men det är helt omöjligt att de skulle kunna väva, smida och hugga sten på det sätt som krävs för att kunna skapa de miljöer som byggs upp i Zack Snyders (300, Watchmen) 3D-animationsdebut. Det är inte heller lite irriterande med de snabba personlighetsförändringar som minst fem centrala karaktärer genomgår, eller att filmen i ena sekunden är grym action och i nästa sekund blir knaskomedi.
Här har vi alltså ugglor och en legend om forna krig mellan onda och goda – gissa om den visar sig vara sann? Vi har också två rivaliserande bröder och några pippiga figurer runt dem, en obegriplig helvetesmaskin och ett paradis i motljus. Om det är er kopp te – häll i er, bara.
3D:n då? Jo – är man sugen på spektakulära effekter har man inte mycket att hämta här. Tekniken används som en del i berättandet, inte som en effekt. Det blir inte många ”åh” – däremot så förhöjs den vackert detaljerade animationen oavbrutet av bildens djup. Så: tekniskt storartat, men handlingen är bara för träig. Risken för en uppföljare är överhängande.