Hancock saknar superkrafter

Peter Berg tar inga som helst risker. Redan i öppningsscenen drar han i gång en bilmassaker. Det ska inte råda något tvivel om att detta är en actionkomedi.
Komedin ska Will Smiths figur stå för. Han möter publiken asfull och snarkande på en parkbänk i Los Angeles. Han snyter sig till och med i fingrarna.
Inte mycket till superhjälte alltså, inte ens när han drar i gång krafterna. Visst haffar han ett stort antal skurkar men samtidigt river han delar av staden och skadorna mäts i hundratals miljoner. Han tilltalas också främst med ordet "asshole" av LA:s prövade innevånare.

Så vad göra av detta? Plåtkrossning och superkrafter har vi sett hur många gånger som helst. Manusförfattarna försöker med långtgående och högtflygande krystningar där historiska legender, familjeliv och kärlek ska ge färg.
Det blir dock inte mycket av det hela. De olika trådändarna trasslar in sig i varandra och gör hela nystanet smått oanvändbart. Två manusförfattare tycks som en för mycket. Kvar blir charmen hos de tre huvudrollsinnehavarna som tar filmen en bit, även om det är slöseri på talang. Ett antal småroliga situationer funkar ytterligare en bit.
Idén med att den neddekade superhjälten får hjälp av en idealistisk PR-konsult för att motvilligt förbättra sin image är hyggligt bra en stund. Likaså den totala antisuperhjältesattityden hos Hancock/Smith har sina poänger.
Kanske är filmen en (ofrivillig) allegori över USA:s framfart som världspolis.

Men främst önskar man att superkrafter fanns och att dessa kunde användas i skapandet av bättre filmer. Eller att man åtminstone under långa stunder kunde flyga bort från salongen och se något annat.
Filmen Hancock har dock en bra egenskap, den är kort, under en och en halv timme lång.

Hancock saknar superkrafter

Regissören Peter Berg försöker med Will Smiths hjälp omdefiniera superhjälterollen och lyckas delvis men långt i från tillräckligt tycker Björn G Stenberg.