Han vill vidga begreppet dans

Andros Zins-Browne är sugen på kaffe. Men inte den blaskiga varianten som bjuds på hotellet.
– Jag är en New York-snobb, säger han med mjuk röst och skrattar.
Hans kräsenhet leder oss ut från hotellet, nedför gatan och in i Uppsala Stadsteater. Genom till synes ändlösa korridorer och rekvisitarum irrar vi omkring i teaterns innanmäte tills vi slutligen tar oss till våning sex och finner en kaffemaskin i all sin bländande prakt.
– Great, säger Andros Zins-Browne uppgivet och trycker på knappen.
På onsdagkvällen ska han tillsammans med två andra framföra dansföreställningen The Host. På scenen kommer tre cowboys att försöka tämja ett uppblåst gummilandskap. Som druckna sjömän på land böljar de fram. De dansar och springer runt de bulliga kullarna och kämpar för att upprätthålla balansen.
– Man kan se föreställningen som en kritik av hur vi förstör miljön, men också som ett inslag om sexual- och identitetspolitik, förklarar Andros Zins-Browne och fortsätter.
– Men att använda sig av en arketyp som cowboyen är ett tveeggat svärd: det är en kraftfull symbol som enkelt kan kommuniceras, samtidigt som man måste undvika stereotypisering. Det är en svår balansgång.

Vi sitter på stadsteaterns stora scen framför vad som tidigare var golvet till en hoppborg modell större. Scentekniker tejpar fast flera stora plastsjok mot vad som senare kommer att täcka scenen i ett svallande buckligt landskap.
– Det började med uppblåsbara madrasser och Ikeaplastkassar. Sedan växte det bara, förklarar Andros Zins-Browne.
Han är utbildad vid prestigeuniversitetet Brown i USA och dansskolan P.A.R.T.S. i Bryssel, där han också bor sedan 2002. Han är i grunden en balettdansör som tröttnade på balett och fastnade för litteratur- och kulturteori. De senaste tio åren har han genomgått diverse personliga och konstnärliga kriser, hela tiden ledsagad av på ytan skilda personer såsom Barthes och Baudrillard, Steve-O och Chris Burden, Xavier Le Roy och Stellarc. Nu står han inför ett vägskäl. Han har nämligen tröttnat på kroppens språk som representation, igenkännbara fysiska rörelser och imiterande gestalter. Det betecknade har blivit tomt. Han funderar till och med på att låta människor utebli helt från nästa verk.
– Jag har inte tröttnat på dans som konstform, men definitionen av dans är så smal. Jag är mer intresserad av rörelse. Oftast är det människor, kroppar, som utför rörelser på en scen, men jag vill hitta andra sätt utan att ge avkall på min bakgrund som dansare.

Trots allt detta är The Host ett verk där kropparna i högsta grad representerar någonting. Andros Zins-Browne förklarar att det förmodligen är hans sista av det slaget, att han kommit till slutet, samtidigt som han tillstår att han gillar det representerande för att det är lätt att kommunicera.
– Jag har ingenting emot att mina verk betraktas som underhållning, tvärtom, säger han, men tillägger att själva tillblivelseprocessen i högsta grad är konstnärlig: han läser, gör research, tänker, diskuterar, konceptualiserar. Men när verket framförs bör detta hamna i skymundan, i bakgrunden.
– Jag gillar verkligen åskådaraspekten och hoppas att folk som tror att de inte ska förstå eller gilla vad jag och de andra konstnärerna gör kommer till TUPP för att se vad det faktiskt handlar om. Det finns dessutom inget tråkigare än att bara ha människor från samma sfär i publiken.
Att man måste ha studerat poststrukturalistiska tänkare för att kunna få ut någonting av hans föreställning förnekar han bestämt.
– Om det skulle vara så har jag misslyckats katastrofalt.