På kaféet vid Fyrisån sitter Javid Sina i skuggan; solen gör det för varmt att sitta inne. När vi möts ställer han sig raskt upp.
Framme vid disken i det spretiga kaféet som till inredningen liknar en replokal har Javid begränsade möjligheter att välja ur fikautbudet. Han är laktosintolerant men bestämmer sig ändå för en cheesecake.
– Jag tar laktostabletter sen, säger Javid och ler.
Han verkar vara på bra humör, men är också skeptisk till att låta sig intervjuas. Javid är född i Afghanistan och kom till Sverige 2012 från Iran. Han tycker sig alltid läsa samma narrativ i media.
– Jag har gjort många intervjuer och blir alltid besviken när jag läser. Jag är ingen svag person som sitter här och gråter. Jag är en stolt person som har kämpat för mitt liv, säger Javid.
Liksom många andra afghaner var han nedbruten när han kom till Sverige. Han berättar att han tack vare sin gode man Jan Olov Svanberg, sin svenska familj och ett idogt studerande lyckades komma in i samhället.
Och han lyckades ta sig ur mörkret. Till hösten ska han studera film vid Akademin Valand i Göteborg. Den prestigefyllda skolan som bara tar in sex av flera hundra sökande.
– När jag fick veta att jag kom in sprang jag runt och skrek: Jag har kommit in på Valand, säger Javid med en glädje som inte går att ta miste på.
Med filmen som medel vill han ge människor möjligheten att fly verkligheten. Och han kan mycket om film och litteratur. Han har läst de flesta klassiker och har Bergman som största inspirationskälla.
– Jag har aldrig gått i skolan, men jag hade en högutbildad granne i Iran som gav mig klassiska böcker och filmer. De historierna stannar med mig för evigt.
Vad har du som andra inte har?
– Jag har något att berätta på riktigt. Konst är något som från din själ talar till andra människors själ. Tänk på Bergmans filmer. De är så ärliga. Vissa scener är oerhört skrämmande men samtidigt så vackra, säger Javid.
Javid vill till en början inte prata om sin uppväxt i Afghanistan, sådana frågor är tråkiga tycker han. Men när han berättar blir det tydligt att allt började där på Kabuls gator.
Hans mamma är anledningen till att han vill bli regissör. Hon brukade berätta dikter och historier – ur den persiska litteraturen och "Tusen och en natt" – för honom när han skulle sova.
När Javid var fyra år började han jobba som skräddare. Eftersom hans pappa inte levde var han den som fick försörja familjen.
– I was the best case. Jag har tio års erfarenhet av skrädderi, så jag kan sy vad som helst och är noggrann när jag väljer mina egna kläder, säger han med en avväpnande självdistans. Den mörkblå välsittande pikén talar för sig.
Han minns första dagen på sitt nya jobb som fyraåring. Då slog chefen honom så mycket att han kissade på sig. Samma kväll sprang han hem genom Kabuls oupplysta gator, med tårarna forsande ner för kinderna. Lite längre fram på gatan såg han en mörk gestalt. Det var hans mamma som mötte honom.
– Mamma förstod vad som hade hänt, hon kände samhället, säger Javid.
Den kvällen berättade hon en historia för honom om en bonde som hade en ko. En dag kom det en tiggare till bonden. Tiggaren hade med sig en stor säck med bröd som han gav till bonden och sa: "Ge det till din ko och ge mig pengar istället". När kon åt från tiggaren ville hon inte jobba mer.
– Jag minns den historien och att jag tänkte: "Jag inte är någon ko som ätit en tiggares mat". Från den dagen jobbade jag hårt, säger Javid Sina.
Javid försökte få hit sin mamma från Iran, men utan framgång. Hon gick bort förra året.
– Det är inte jag som sitter här idag, det är min mamma, jag lever genom henne. Jag vill bli den personen hon trodde att jag skulle bli, säger Javid Sina.