Jag vill inte kalla honom kulturprofil, det har ju fått en besk klang. Men Reza Rezvani har i många år varit just det, i den mest positiva av alla bemärkelser.
Som lärare och poet har han under ett antal år engagerat tusentals ungdomar i poesitävlingen ”Poesi utan gränser”, som i dag drivs av Birgit Harling och Kristina Axell. Elever i högstadiet och gymnasiet - och i några fall i mellanstadiet - har skrivit poesi på sina egna hemspråk och på de språk skolan lär ut förutom engelska och svenska.
– Det hade blivit alldeles för många dikter och diktare om de hade fått skriva originaltexterna på de två språken, sa Reza Rezvani vid ett intervjutillfälle.
Nu blev det ändå en flod av dikter framförda muntligen och översatta till svenska, publicerade i en antologi per år.
Kanske är det det största man kan göra inom kulturen: föra sin entusiasm och sitt kunnande vidare till nästa generation. Som i sin tur…
Reza Rezvani var en estradör, som tyckte om att läsa sin egen poesi från stadens scener.
I diktsamlingen ”Skapelsekanal i mellanvärlden” fick hans minnen från fängelsetiden i Iran komma upp till ytan, formuleras i skrift och bli en bok. Den skulle snart följas av ännu en, men nu på prosa: den dokumentära berättelsen ”Domedagen”.
Även om Reza Rezvani nu är bortgången och kommer att begravas 17 december, var han en överlevare. Sin cancerdiagnos och förväntade död trotsade han i minst tre år innan livet ändå fick sitt slut. Men långt tidigare överlevde han mot alla odds fängelse och tortyr i Iran. Och inte bara det. Också sitt självmord i fängelset överlevde han, eftersom han räddades tillbaka till livet. Något han berättar om i ”Domedagen”.
Flera år innan han publicerade sin diktsamling och sin prosabok, samarbetade han med Uppsalajournalisten och poeten Anna Franklin, dels genom att skriva och framföra dikt till Teymor Zarres konst, dels genom den kulturgärning man kan kalla boken ”Den osynliga litteraturskatten”.
I den intervjuade Reza Rezvani och Anna Franklin ett antal exilförfattare i Uppland. Författare som i Sverige fortsatt skriva på sina hemspråk. Tillsammans med poeten Bo Gustavsson översatte Rezvani och Franklin smakprov på de intervjuade författarnas texter.
Man kunde ha väntat sig stort intresse från den svenska förlagsvärlden av att publicera de här författarna på svenska. Men icke.
Reza Rezvani växte upp som troende muslim, lämnade tron och blev marxist. Så småningom hittade han ett annat förhållningssätt och kallade sig de sista åren ghandist.
Som så många andra konstaterar jag nu att en mångårig vän och poetkollega plötsligt fattas mig.