– Visst ska du skriva på svenska sen? Då behöver du inte ta några anteckningar! Hitta på något mer intressant än det jag har att säga, jag kommer ändå inte att förstå vad det står.
Den skämtsamma uppmaningen visar sig onödig – det är inte ofta man möter någon som har så mycket att säga om världen som den både rosade och kontroversielle regissören Peter Sellars. Han har placerat Figaros bröllop i en lyxvåning i Trump Tower och gjort Don Giovanni till en langare i spanska Harlem. Han har gjort opera om president Nixons besök i Kina under kalla kriget och om terrordåd i Palestina. Klädd i illorange skjorta, långa färgglada halsband och med ett hår som inte verkar lyda under tyngdlagen ser han ut som arketypen för ett galet geni.
– Vårt jobb som konstnärer är att ta gamla saker och få dem att kännas relevanta. Men det kan också vara att ta aktuella saker och visa hur urgamla de faktiskt är, säger han och sammanfattar därmed sina 30 år som innovativ konstskapare.
För sin gärning tilldelades han det svenska Polarpriset 2014. Nu är han på besök i Uppsala, för att förbereda uppsättningen av Igor Stravinskys operaoratorium ”Oedipus Rex” tillsammans med stjärndirigenten Esa-Pekka Salonen och Orphei Drängar.
– Jag hade hört talas om den här kören och lyssnat på deras skivor och tänkt att ”det vore häftigt att jobba med dem”. Men wow, det var mer fantastiskt än jag trodde, både musikaliskt och socialt! Det är precis som grekiskt drama var för 2 500 år sedan. En kör som inte utgjordes av en professionell grupp musiker, utan av vanliga medborgare.
”Oedipus Rex”, som bygger på Sofokles ”Kung Oidipus”, sätts upp på sommarens operafestival i Aix-en-Provence i Frankrike. OD har sjungit verket under Esa-Pekka Salonens ledning tidigare, men detta är första gången de utför det som dramatisk och kostymerad uppsättning.
– Den antika grekiska teatern hade också gester som följde med orden, så det jag har gjort är att skapa ett gestspråk. När du ser alla handrörelser bildar de ett abstrakt mönster liknande 20-talets kubism.
Peter Sellars tar sig gärna an grekiska dramer och som allt han företar sig har det både konstnärliga och politiska förtecken. Den grekiska demokratin var visserligen världens första, men sträckte sig som bekant inte till kvinnor, slavar, invandrare eller barn.
– Men många av dramerna har fått sin titel efter någon ur just de grupperna (Lysistrate, Medea, Elektra). De som inte kunde prata i senaten fick i stället sin röst uttryckt genom teatern. I en demokrati måste det finnas en plats där människor kan prata och säga komplicerade saker, utan rädsla.
Varje fråga som ställs mynnar ut i en engagerad betraktelse av världen. För Peter Sellars är konst inte bara en möjlighet till politiskt uttryck. Enligt honom är det konstnärernas uppgift att upplysa människor om att systemen som några få rika och mäktiga personer gjort gällande inte måste vara det. Som att en växande del av USA:s befolkning har stora skuldberg och är en lön ifrån att hamna på gatan. Eller att miljontals människor befinner sig på flykt undan krig. Detta lär han också ut till sina studenter på University of California Los Angeles, i kurserna ”Art as social action” och ”Art as moral action”.
– Med konsten går det att rikta om människors blickar. I USA handlar politik bara om vem som har mest kapital, och när politiker pratar är det egentligen stora bolag vi hör. Hur låter orden utan pengarna? Vi vet inte längre. Men vi konstnärer säljer ingenting och offentligheten måste till viss del upptas av någon som inte är till salu.
Vi återkommer till de gamla grekerna. Deras amfiteatrar var konstruerade så att en person kunde höras av femtusen, och Peter Sellars beskriver det som ”ett gigantiskt öra urkarvat i berget, byggt för att låta världen lyssna på också den minsta av röster”. Och kanske behöver dessa röster ibland hjälp att uttrycka sig.
– Barnet eller invandraren kanske inte kunde tala så väl, så då fick Sofokles skriva för dem. Det är likadant i dag. Som konstnär kan man ställa frågorna: Vem har inte en mikrofon? Vem har svårigheter att formulera sig? Hitta sätt att vrida på mikrofonen och se till att den åsikten får en vacker form. Det är fantastisk och mäktig konst.
Fotnot: Orphei Drängar sjunger som vanligt in våren på sista april kl 15. Men ovanligt nog står de i år på Carolina Redivivas trappa eftersom universitetsbyggnaden är under renovering.