Han ser sig själv i andra
Anders Petersen är en av Sveriges främsta fotografer. Ständigt aktuell med utställningar och bokprojekt runt om i världen. I fredags öppnade hans utställning på Galleri London i Uppsala.
Anders Petersen fotograferar människor han kan känna igen sig i.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
betraktaren. Det möte som uppstår känns smärtsamt uppriktigt, som om det tog plats i en slags märklig existentiell nakenhet som är typisk för Anders Petersen, fotografen bakom bilderna. Mer fjärran objektifiering går det nästan inte att komma.
-För mig handlar fotografi om möten. De här bilderna föreställer människor som du och jag. Genom att lära känna andra människor, lär man sig känna sig själv. Jag fotograferar alltid människor som jag kan känna igen mig i, säger Anders Petersen när UNT träffade honom för en lite improviserad pressvisning.
Jämlik relation
Bilderna från mentalsjukhuset har publicerats i boken Ingen har sett allt, som kom redan 1995, men det är bara andra gången de ställs ut i Sverige. Projektet är en del av en institutionstriologi som upptog en stor del av Anders Petersens 80- och 90-tal. Vid sidan av mentalsjukhusmiljön arbetade han också med interner på ett fängelse och intagna på ett ålderdomshem. Varje etapp tog flera år att genomföra. Det är inte alltid lätt att nå fram till en distanslös bild som placerar fotograf och porträtterad i en relation som är jämlik och präglad av ömsesidig respekt.
-Först tog jag för dramatiska bilder, det är lätt att göra i sådana här situationer. Det blev för journalistiskt. Sedan kom jag på att det bästa sättet var att skriva in sig på sjukhuset, jag fick tillstånd att göra det som fotograf.
Först då, när Anders Petersen vistades på sjukhuset i perioder som sträckte sig över flera dygn i taget fann han det rätta anslaget.
-Jag kom ju inte dit som en fotografdjävel. Jag kom dit som en människa som ville lära sig något. Och sedan samarbetade vi. Jag frågade vilken bild de ville ha av sig själva, och jag kom med en egen idé, och så kom vi fram till någonting gemensamt.
Utkantsexistenser
Olika typer av vad man kunde beskriva som utkantsexistenser har alltid intresserat Anders Petersen. Redan hans smått klassiska genombrottsarbete, Café Lehmitz, dokumenterade prostituerade, transsexuella och kriminella i 60-talets Hamburg.
Ett djupt humanistiskt och uppriktigt perspektiv har också kännetecknat det mesta Anders Petersen har tagit sig för som fotograf. Förmodligen är det därför han ofta utmålas som en naturlig efterträdare till Christer Strömholm, som fram
till sin död 2002 var den store nestorn inom svensk fotografi.
Anders Petersen är smickrad över jämförelsen med sin forne lärare och vän, men menar att ingen kan mäta sig med Strömholm.
Hans betydelse var enorm. Men vi har en del gemensamt. Vi är bägge intresserade av människan, att inte bara registrera. Jag försöker, precis som Christer gjorde, visa att det finns en tydlig avsändare bakom varje bild. Man måste tillåta sig att vara så nära det man fotograferar att det närmar sig ett självporträtt. Om man så fotograferar ett äpple, så ska man se till att äpplet har ens personliga andhämtning.
Så jobbar vi med nyheter