– Ljuset ska spegla känslorna på scenen, betona platser på den av särskilt intresse för publiken och skapa nyanser i stämningarna, säger Jonas Nyström, en av fyra belysningsmästare på Uppsala stadsteater till sina intresserade åhörare, teatereleverna från Wiks folkhögskola, samt UNT:s reporter och fotograf.
Vi sitter vid lilla scenen. Lysrör strålar ilsket blåvitt på nymålat bruna väggar. DLjussättare brukar annars föredra föredra svarta väggar för att få bäst bakgrund till ljussättning.
Så får vi ge oss ut på upptäcktsfärd.Teatereleverna rör sig nyfiket och storögt i kulisserna. Vi gör en hissnande tur högt upp i taket på belysningsbryggorna, där stora rörliga spotlights sitter fästade och går också till gamla teknikerrummet vid stora scenen där vi stirrar på ett jättelikt skåp, daorn som är själva hjärtat för ljussättningen. Vägen dit går genom trappor, förråd med sladdar prydligt ihopvirade och förbi fack med högar av genomskinligt färgfilter i hela regnbågsspektrat, redo för tillklippning och inpassning i lamporna.
I ett litet prång finns teaterns 1300 dimrar, kontakter att stoppa lampor i. Det är cirka 700 lampor för stora scenen och 500 för lilla.
– Ändå räcker det aldrig riktigt till. På stora scenen är det mest jobb då det är störst ytor att belysa där, säger Jonas Nyström.
De vanligaste lamporna här är kanske parkannor, en lampsort hämtad från rockbranschen som är stark och billig, fresneller som har reglerbara skärmar runt ljuset och profilstrålkastare som man kan skapa starkt avskärmat ljus med för exempelvis dörröppningar. Ledlampor är på frammarsch inom teatern och lysrör har varit populärt under scenare år när det gäller scenljus.
Jonas Nyström berättar också om de sju meter höga stegar som användes förr för att fästa lamporna i taket. Hur han vacklade under lampans tyngd och var rädd att trilla ner. Numera finns det höj och sänkbara riggar för att hissa lamporna. Det gör det också enklare att växla föreställning tillfälligt.
Han har ljussatt ungefär 70 föreställningar under sin karriär, allt ifrån små barnföreställningar till större och mer spektakulära som exempelvis "Cabaret" förra året. Direkt efter nian sökte han jobb på Uppsala stadsteater. Båda föräldrarna är skådespelare och han hade vistats på teatern sedan späd ålder. Då fanns en skola i London och strökurser i ljussättning, men det mesta har han lärt sig på plats. Idag finns en treårig ljussättarutbildning på Stockholms dramatiska högskola.
– Jag började i teaterns verkstad 1977 som alltiallo. Sedan jobbade jag som scentekniker och gick i lära hos dåvarande belysningsmästaren på teatern, Sten Söderberg. Jag var "spakplockare" i början, ändrade ljusreglagen efter vad belysningsmästaren hade antecknat i manus.Det var så fascinerande hur man kunde påverka stämningen på scenen med reglagen. Några grader upp elller ner gjorde stor skillnad, berättar han.
1981 kom den första ljusdatorn och numera förprogrammeras och tidsinställs alla ljusmoment.
– Vi kör Windowsbaserat med konsoll och pekskärm. Men jag kan tycka att det kan kännas lite mekaniskt med förinställda ljusmoment. Å andra sidan kan man göra mer med en dator, säger Jonas Nyström.
Fortfarande behöver ändå de stora "följespottarna", spotlightstrålkastare med en precis ljuskägla som följer en artist på scenen, manövreras för hand.
– Vi brukar ha hörlurar på oss under föreställningen för att ha kontakt med belysningsmästaren. Annars gäller det att vara väldigt fokuserad på vad som sker på scenen, säger Tova Ekenberg som har jobbat med att sköta följespot, men som nu är elev på Wiks teaterlinje.
Belysningsmästarna sitter numera i salongen bakom publiken för att få bättre kontakt med vad som händer på scen och salong än vad man hade i det glasade kontrollrummet förr. De är med på första mötet, kollasioneringen, mellan skådespelarna, regissören, scenografen och resten av "bakompersonalen" som ska vara med i en föreställning. Därefter brukar det också vara ett tekniskt ljusmöte med regissör och scenograf, men inte alltid. Ett schema över hur lamporna ska sitta ritas upp, men kan revideras under repetionerna. Några hållpunkter finns för jobbet. Som att åskådarnas blick fastnar på scenens ljusaste plats. En del regissörer tycker att kådespelarnas ögon bör vara väl synliga och ljus på skådespelaren både framifrån och bakifrån kan lindra skuggbildning på scenen. Det mesta testas med "ljusmannekänger", scenarbetare som får röra sig som det är tänkt att skådespelarna ska göra. Och att man kan skulptera skådespelarnas kroppar med belysning i riggar från sidan har Jonas Nyström lärt av Cullbergbaletten.
– Jag gillar att vara med på repetitionerna, att följa processen när föreställningen växer fram. Där sitter jag med manus och antecknar och försöker fårstå vilka känslor som ska uttryckas i varje scen. Och jag lägger mig i i bland. I en föreställning som vi jobbar med nu ska det vara en scen med ett våldsamt slagsmål med mycket sparkar. Jag tänker prova med att fokusera ljuset på skådespelarenas ben, riktat underifrån.
Sedan får studenterna prova att måla lilla scenen med ljus. De experimenterar vilt med att försöka få fram känslor av glädje och ilska med ljussättning och färgspel. Inte helt lätt, men fascinerande.