Han forskar fram sin poesi

- Kunde Håkan Nesser bestämma sig för att skriva tio deckare, kan väl jag planera en serie med lika många diktsamlingar. Jag vill slå alla rekord, vara lite galen där, säger Bo Gustavsson.
Det låter skämtsamt och ytligt, men ytor är inte Bo Gustavssons signum. De ytor han visar upp i sin poesi, krackelerar omedelbart, brister, visar sig vara lager utanpå andra lager, öppnas över djup i tid och rum.
Och den planerade långa sviten av diktsamlingar är ett poetiskt självpåtaget uppdrag: att utforska olika esoteriska traditioner.
- De förbjudna, hemlighetsfulla, glömda och dolda riktningarna inom kulturer, filosofier och religioner, förtydligar han.

Bo Gustavsson går på upptäcktsfärd i till exempel den judiska mystiken i kabbala och chassidism; söker sig till den tid när judendom, urkristendom och hellenism gränsade till varandra i gnosticismen; hittar inspiration i sufismen, den islamiska mystiken.
- Där får jag idéer som kan lära oss något i dag om hur vi kan förhålla oss till kärleken och till döden. Och bilder som leder mig vidare när jag skriver.
Den nya nästan 200-sidiga diktboken är uppbyggd av ett stort antal sins emellan helt olika textavsnitt. Vissa dikter är omedelbara och konkreta, som den som handlar om sambons kolonistuga i Tuna backar med rosenvial, klematis och lobelia. Eller hyllningsdikten till Verner von Heidenstam och hans Övralid, skriven i bunden form med sju melodiska fyrradingar, som alla utom den sista börjar "Bara där du längtar stenar...".

Den inledande diktsviten Hemligt arkiv bjuder däremot det läsmotstånd Bo Gustavsson säger att han gärna vill att poesin skall göra. En halvt humoristisk deckarhistoria kallar han den 19 sidor långa diktsviten, där ord som avkodning, undantagstillstånd, attentat, infiltrera, massmord och täcknamn kan ses som nycklar till den läsart han själv har haft medan han har skrivit.
Bo Gustavsson är nämligen inte bara den skrivande poeten, han är också sin egen läsare.
- Det är ett äventyr att skriva. Att inte veta vad som kommer att stå på nästa sida, säger han.
Med det förhållningssättet till det egna skrivandet kan författaren vara sin egen läsare på ett annat sätt, än om det mesta av struktur och innehåll är förutbestämda när pennan sätts till papperet eller det första fingret träffar den första tangenten på datorns tangentbord.
- Många associerar poesi med något som är vackert, kanske lite sentimentalt och tillrättalagt, som en vacker grej man ställer på bordet. Men riktig poesi bjuder motstånd, oroar, blottar oväntade saker, visar skönhet på ett nytt sätt. Det är en konst att läsa poesi, att läsa litteratur. Att inte stanna på textens ytliga nivå, säger Bo Gustavsson.
Carmina esoterica är utgiven på Rosengårdens Förlag&Studier i Umeå och landar inom de närmaste dagarna på bokhandelsdiskarna i landet.

"Älska vet jag inte vad det är. Lusta vet jag
däremot vad det är. En god soldat älskar
sina vapen. Jo, jag vet vad det innebär
att älska: att hålla ett gott vapen i handen och
kunna använda det. Mitt yrke är att döda.
Älskar jag då att döda? Nej, jag älskar Ares
lek och dansen i leken. Då jag dansar i leken
känner jag att minsta rörelse har ett pris - ditt
pris Kore. Är detta det substantiella du räcker mig?"
Dikt nr 23 i sviten Spjutbäraren ur Bo Gustavssons Carmina esoterica.

Han forskar fram sin poesi

I Uppsalapoeten Bo Gustavssons nionde bok delar två diktsamlingar pärm och titel: Carmina esoterica, svårtillgängliga sånger. De två är början på en boksvit.