Han förevigade författarna

Våren 1985 bad Michael Normann mig om en lista på författare. Han ville pröva sig som porträttfotograf. Jag minns att vi träffade en ung Ola Larsmo i Stadsträdgården en grön eftermiddag för att ta bilder. Tidigt kom också en svit på poeten Willy Granqvist. Det blev de sista bilderna som togs av honom, han avled bara några månader senare.

Michael Normann, som bodde i Uppsala, var redan då en erfaren fotograf och behärskade de flesta av konstartens genrer. Han uppfann också en egen teknik som han kallade för ”enzymogram”. Han bearbetade belysta svartblanka färgfotopapper mekaniskt och kemiskt och lockade fram abstrakt expressionism ur dem. Idén fick han när hans katt kräktes på ett fotopapper och förbluffande färger framträdde av syrorna. Enzymogrammen ställdes ut på Upplands konstmuseum på 80-talet.

Bland de tidiga bilderna finns en kosmisk kossa ute i vattnet under sommarmånen. Den blev både bokomslag och annonsbild i DN som skulle locka prenumeranterna att eftersända tidningen till landet. På en annan ligger en trasig docka och gråter i en grop. I den finns all världens övergivenhet.

Under ett decennium var Michael Normann ledande vad gäller författar- och konstnärsporträtt i svensk press. Han var noggrann. Han läste. Sessionerna blev långa och privata. Många av modellerna blev hans vänner. Minnesvärda är bilderna av Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer och Mare Kandre. Bilderna hade nerv, de var händelser mera än tillstånd. 

Jag var med ibland. Vi for runt i hans märkliga bilar. Märkligast var den vita folkvagnsbussen med rutiga gardiner (lika rutiga som Mickes kavaj) och dödsdansmotiv målade på sidorna. Det drastiska hos honom balanserades dock av en tankfull underfundighet. En vinterdag for vi ut till Arholma för att träffa poeten Nils Åke Hasselmark. På bilden sitter den store Nils Åke på sin flakmoppe, och jag dinglar med benen från flaket bredvid en drickaback. Landskapet är vinterkargt. Den egentliga innebörden i den bilden har jag funderat över i mer än tjugo år.

Micke blev sjuk och plåtandet rann bort från honom. När han efter många år fick en diagnos och en vettig behandling hade fotot bytt teknik, och eftersom han var perfektionist och inte ville gå i lära igen kunde han aldrig erövra den digitala bildvärlden. Fler sjukdomar tillstötte, och de sista åren levde han i ständig och olidlig smärta. Han dog i påskas. Han dog ensam.

Margareta Lindgren på Carolinas bildavdelning trodde tidigt på honom och köpte in hans bilder. Det ledde sen till att hela hans arkiv hamnade på biblioteket. Där ligger det nu för framtida bruk – om tidningar och bokförlag får veta att det finns. Ett decennium av svensk kultur och mängder med konstnärligt högtstående foton finns bevarade för eftervärlden.