Han blåser liv i gammalt glas

I en av bodarna vid S:t Eriks torg, längs Domkyrkans norra sida har konstglasmästare Torbjörn Bergerus sitt tillhålll. I det svala lilla utrymmet luktar det av färg och gammalt trä. Här inne restaurerar Torbjörn Bergerus konstglas från alla möjliga platser i Uppland.  Just nu arbetar han med två målade glasfönster från 1658, som har suttit i Björklinge kyrka. De är infattade i bly och både ram och glas har fallit bort på sina håll. 
– Här är ett av de gamla liken. Det är ett under att det hänger ihop. Eller, det gör det ju inte. Originalglasens sprickor limmar jag med ett speciellt uv-lim, säger Torbjörn Bergerus och pekar på sitt ljusbord där ett fönster målat i starka färger ligger och väntar på att bli helat av konstglasmästarens händer.

Vem konstnären är vet man inte men troligen beställdes glaset från Tyskland. Det var en gåva till Björklinge kyrka från grevinnan Agneta Horn, barnbarn till rikskanslern Axel Oxenstierna. Torbjörn Bergerus är uppenbart berörd av historien om adelsdottern som blev soldathustru och förlorade både man och flera barn. För var och ett av sina barn, för sin man och sig själv lät hon tillverka sex stycken målade glasfönster föreställande det Kruuska vapnet (makens namn). Tre av dem finns kvar i dag. Ett har vid något tillfälle genomgått en oaktsam ”restaurering”. De andra två tas nu om hand av Torbjörn Bergerus i rollen som glaskonservator.
– Bly är en färskvara även om det håller i hundra år. Det oxiderar hela tiden och behöver därför restaureras med jämna mellanrum.

Arbetet med blyinfattningen är jämförelsevis som att diska tycker Torbjörn Bergerus. Det komplexa består i rengöring, som måste ske med största försiktighet. Kemiska medel är bannlysta. Han berättar att de flesta av våra kyrkfönster är från 1800-talet och att det är stor skillnad på att restaurera dem och glas gjorda under 1600-talet.
– Färgerna består av metalloxider som dels reagerar olika mot varandra, dels mot glasmassans sammansättning och ska brännas i olika temperaturer. Resultatet ser man först efter bränning. Blått och gult behöver inte bli grönt utan kan lika gärna bli violett.

När fönstren gjordes hade man inga stora glasskivor man skar ut ifrån. I stället plockade man ihop olika glasbitar där vissa kunde vara hundra år gamla redan då. Eftersom glasmassans sammansättning påverkar färgen reagerar olika delar av fönstret på olika sätt.

Torbjörn Bergerus pekar på en ruta där man ser en riddare i blått.
– Den här färgen sitter. Men det där röda bara frasar bort om man drar med nageln över den, pekar han mot en annan ruta föreställande ett lejon.

Arbetet kräver yttersta försiktighet och går långsamt framåt. Ungefär en månad tar det att restaurera det cirka meterhöga fönstret.
– Tiden bara försvinner, det är så spännande. Och när man lyckas sitter man i taket.

Han visar upp det fönster han hunnit färdigställa. Det är uppdelat i små hoplimmade glasrutor. De flesta är original. Men på nära håll kan man se var Torbjörn Bergerus hand har kommit in. I exakt samma stil, och med en snarlik färgskala har han återskapat de delar av glaset som förstörts. På den delen av det nya glaset som sitter innanför blyinfattningen har han skrivit 2012. Som ett litet meddelande till glasmästaren som får uppdraget att restaurera nästa gång. Om hundra år eller så.