Artikeln publicerades först 10/9 2018
Efter avslutad cancerbehandling för två år sedan gjorde sig läraren-översättaren-författaren Reza Rezvani i Uppsala beredd att dö. Cancern var nu obotbar.
I väntan på döden skrev han poesi med diktsamlingen ”Skapelsekanal i mellanvärlden” som resultat 2016.
Fortfarande vid liv bestämde han sig för att göra något han inte kunnat tidigare, men som diktsamlingen ändå ledde fram till: låta minnen från fängelsetiden i Iran komma upp till ytan, formuleras i skrift, bli en ny bok.
Nu ligger den här på bordet när vi möts i lägenheten i Eriksberg för att prata om liv och skrivande.
Dagsformen är sisådär, en del värk, trötthet. Men samtidigt är han fylld med den energi som varit förutsättningen för allt arbete som de två senaste böckerna inneburit.
– Du förstår, isklampar och även värme lindrar smärta, säger författaren och visar sin värmeflaska och de många isklamparna i frysen.
Jag mumlar något om hans själsliga styrka.
– Stark själ? Jag vet inte, säger mannen som överlevt fem år, tortyr och ett självmord i iranskt fängelse.
Självmordsförsök?
– Nej självmord. Jag dog ju. Men blev återupplivad.
”Domedagen” är titeln på boken om fängelserna, medfångarna, tortyren, överlevnadsstyrkan och huvudpersonen Rashids (Reza själv förstås) utveckling från troende muslim till marxist till ... Ghandhist.
– Jag måste berätta den här historien om en rörelse mot regimen, vad som hände i rörelsen. Om mitt liv i fängelset och människorna omkring. Mitt liv kan ses i tre delar: min barndom och åren när jag bodde i Tyskland, fängelsetiden i Iran och nu mitt liv i Sverige.
– Jag hade jättestora spärrar förut och kunde inte ha skrivit den här boken tidigare. Men nu är jag pensionär och redo för döden i min cancer, nu kan jag berätta!
Han påpekar att boken inte enbart är en rak skildring av det som hänt honom i livet. Den innehåller också, säger han, djupgående filosofiska tankar kring Gud, fängelser, tortyr, diktatur.
Vi dricker te. Utanför grönskar träden fortfarande. Det är lugnt och vardagligt, ett liv mycket långt från det som boken handlar om, Rezas tidigare liv. Jag måste fråga igen om det där självmordet.
– Det fanns en koffert med papper. Om myndigheten hade fått tag på den hade många av mina kamrater blivit förrådda. Jag kunde inte låta det ske. Därför begick jag självmord. Men blev alltså återupplivad av någon anledning.
Och kofferten med de viktiga handlingarna?
– Den var försvunnen. Men det visste ju inte jag, säger Reza Rezvani och häller upp mer te.
Under sina 27 år i Sverige har han tagit akademisk examen, varit verksam som lärare och översättare och även som författare.
Han är skild och omgift, har vuxna barn. Två stora kulturgärningar bär han ansvar för, tillsammans med några andra personer:
Skolprojektet ”Gränslös poesi”, som i dag drivs av Birgit Harling och Kristina Axell. Elever i högstadiet och gymnasiet skriver dikter på sina hemspråk. i finalen på Världspoesidagen översätter de dikterna till svenska och läser dem högt.
Boken ”Den osynliga litteraturskatten” tillsammans med Anna Franklin, där exilförfattare i Uppland presenteras.
– Många av dem är kända i sina hemländer, ofta prisbelönade. Vi trodde att svenska förlag skulle nappa och översätta, men intresset har varit bedrövligt litet, säger Reza Rezvani.
Sina egna böcker ska han under hösten presentera, men det är ännu oklart när.
– Jag får väl se vad jag orkar. Det blir nog på Stadsbiblioteket.