Hallå där...

Hur är dansbandspubliken i Uppsala?
–  Den är väldigt bra. Vi har en stadig publik i hela Mellansverige. De är väldigt tacksamma att spela för. Och de är dansanta - det är ju det viktigaste.

Har ni groupies?
–  Ja, vi har en del fans som följer efter oss dit där vi uppträder. Vi brukar prata med dem. Vi tar oss alltid tid för folket som vi spelar för.

Varför är det så få kvinnor i dansbanden – om man räknar bort sångarna?
–  Jag vet inte. Men så är det ju inom all musik, inte bara dansbandsmusiken. Det är få band som har kvinnliga trummisar och basister till exempel. Varför vet jag inte, de borde ju naturligtvis vara minst lika begåvade. Fler kvinnor skulle vara bra – vi vill ju ha ett jämlikt samhälle.

Ni brukade ha svartvita kläder, har ni snott det från rockbandet The Hives?
–  Nej, det är svårt det här med scenkläder. Det finns så många band som klär sig på olika sätt att det är svårt att hitta något unikt. Nu har vi röda byxor, vita skor, vit skjorta och kavaj.

Vad innebar det för er att vara med i Dansbandskampen?
–  Det betydde väldigt mycket för oss. Vi hade mycket jobb redan innan, men nu har vi ännu mer. Dessutom fick vi skivkontrakt med Sony music – innan bekostade vi inspelningarna själva.