HALLÅ DÄR : Jan Kantor
DN-journalist som tillsammans med kollegan Awiwa Keller skrivit boken Väntrum och kommer till Uppsalas stadsbibliotek i kväll, tisdag, för att prata om väntan och väntrum.
Jan Kantor.
Foto:
Finns det något som är typiskt för ett väntrum?
De flesta väntrum har en opersonlig prägel. Väntrum är ju miljöer som man tillfälligt vistas i och är inte ett hem. De allra flesta är nog också slentrianmässigt inredda och tråkiga. Men det går också att se en väldigt tydlig skillnad mellan ett väntrum på till exempel ett sjukhus och på ett privat företag där väntrummet är företagets ansikte utåt och betydligt mer genomtänkta.
Vilka signaler försöker man skicka ut till de som väntar?
- De arkitekter vi har talat med menar att väntrum signalerar makt. I väntan uppstår ett slags underläge. Jag har till exempel intervjuat Jan Eliasson som berättade om ett möte som han och Olof Palme hade med Saddam Hussein, vilket föranleddes av en lång procedur av väntan i olika rum.
Vad händer i väntrummen då och vad tror du läsarna upptäcker genom att läsa er bok?
- Många som befinner sig i väntrum är inneslutna i sin egen värld och har inget behov av att interaktion. Möjligtvis barn bryter mot det där och pratar med varandra. En tes som vi driver är att man ska använda tiden i väntrummet till något, att den inte ska vara bortkastad. Det betyder inte att man behöver göra så mycket, det kan räcka med att gå ner i tempo och bara vara.
Vad gör du själv när du väntar?
- Jag försöker att inte göra så mycket, bara se mig omkring och tänka över vad besöket kommer att betyda för mig och människor runt omkring mig.
Så jobbar vi med nyheter