Gyllene Blanchett förlåter det mesta

Det finns en mängd extra fascinerande människoöden genom historien och Englands Elisabeth I är absolut ett av dem. Hennes väg till drottningtronen var lång och krokig. Som dotter till en av Henrik VIII:s halshuggna fruar blev det ändå till slut hennes tur. Vägen dit skildras i regissören Shekhar Kapurs första del av den tänkta filmtrilogin, Elisabeth, som kom 1998. Där spelade en suverän Cate Blanchett huvudrollen och hon gör det lika bra i den nu aktuella andra delen, Elisabeth: The golden age.

Den utspelas trettio år senare, 1585, tar itu med två ytterst viktiga saker i drottningens liv: kampen mot det spanska väldet som kulminerar med att Den stora armadan krossas i Engelska kanalen och avrättningen av tronkonkurrenten Maria Stuart. Båda dessa händelser säkerställde att England skulle förbli i huvudsak protestantiskt och att det brittiska imperiebygget kom i gång ordentligt.

Allt detta tog naturligtvis mängder av tid och kraft i anspråk och bidrog säkert till att hon aldrig bildade familj. Hon kallades också Jungfrudrottningen och staten Virginia i USA är uppkallad efter henne. Självklart hade hon ändå begär och mycket av filmen fokuserar på hennes förälskelse i Sir Walter Raleigh. Eftersom förbindelsen ansågs omöjlig fick hennes kammarjungfru, som också hette Elisabeth, göra något slag ställföreträdande inhopp.

Filmen sönderfaller en del i framställningen. Bäst är skildringen av kärleken där en charmig Clive Owen (i en av två premiärer denna fredag) leker Errol Flynn i rollen som Raleigh, både i hovet och på havet. Det är lite svårt att bli klok på dennes känslor för Elisabeth. Men som ett sätt att närma sig människan bakom drottningrollen är Shekhar Kapurs taktik bra, även när han tar sig stora friheter i det historiska materialet.
Det gör han även när han skildrar imperiets uppgång. Mer än en gång kommer jag också att tänka på Sagan om Ringen. Det är samma storslaget pompösa musik och en del scener är som kopierade. Spanske kungen Filip II har stora likheter med någon av Saurons vasaller. Elisabeth: The golden age påminner även om propagandafilmer från andra världskriget: England är litet och isolerat men det enda fria landet i kampen mot horderna som vill invadera det ensamma men beslutsamma öriket. Emellanåt är de delarna av filmen rent påfrestande. Ett plus dock för omsorgen om de små detaljerna och att spanjorerna talar spanska. Miljöer och dräkter lämnar intet övrigt att önska heller.

Cate Blanchetts tolkning förlåter också det mesta. Hon är mycket bra i huvudrollen och lyckas ge konturer åt den historiska förlagan. Det kunde ha varit något färre scener där hon tar av peruken och stirrar sorgset in i spegeln. Men annars gör hon en precis tolkning av en plikttrogen men kluven maktmänniska i livskris. Naturligtvis extra utsatt eftersom hon är kvinna.

Gyllene Blanchett förlåter det mesta

Den första delen av en tänkt trilogi, filmen Elisabeth, kom 1998. Där spelade en suverän Cate Blanchett huvudrollen och hon gör det lika bra i den nu aktuella andra delen, Elisabeth: The golden age. Men själva filmen sönderfaller en del i framställningen, skriver Björn G Stenberg.