Guru utan sting

Den mörkhyade hockeystjärnan Darren Roanoke (Malco) är den viktigaste spelaren i Toronto Maple Leafs som är i Stanley Cup-final mot Los Angeles. Samtidigt har han dumpats av sin flickvän som i stället träffar motståndarlagets välutrustade målvakt Jacques "Le Coq" Grande (Timberlake), något som fått Roanoke ur mental balans. Hans chef, Torontos ägarinna (Alba), hyr in en kärleksguru (Myers) för att återförena Roanoke med flickvännen och därmed få stjärnan att prestera på isen igen.
Mike Myers har efter succén med Wayne's World-filmerna levererat några ljusa filmögonblick, kanske främst i Austin Powers-filmerna och som röst åt det charmiga träsktrollet Shrek.

I The Love Guru finns några fnittriga scener och ett par välarrangerade musikalnummer. Därutöver är manuset bedrövligt. Mest irriterande är den sjukdom som aldrig tycks botas i Hollywood, nämligen den gräsliga kvinnosynen. Meagan Good som spelar Roanokes flickvän visar sig bara vara en bricka i spelet. Så fort Myers har övertalat henne att gå tillbaka till Roanoke blir hon en bakgrund till Stanley Cup-bucklan. Kvinnan är, som så ofta i Hollywoodfilmer, vägen till mannens lycka. Hon är bara ett medel, inget mål. Allt handlar om den store, starke, duktige mannen. Kvinnan ska finnas där när han behöver henne. Annars bör hon helst hålla sig undan så att hon inte stör geniet.

The Love Guru är bäst när den är parodisk. Filmen hade kunnat vara en sylvass kritik av alla snabba må bättre-kurer. Ibland träffar Myers rätt i sitt förlöjligande av den minst sagt ytliga Deepak Chopra-industrin. Men när Chopra framträder som sig själv i filmen är det som om Myers ber om ursäkt. Och just i den stunden förlorar humorn sin kanske viktigaste essens, nämligen hänsynslösheten. Kärleksgurun Pitka en inställsam figur som alltför ofta verkar skämmas över sig själv. Det är ett misslyckat drag som resulterar i att Myers indirekt ber om ursäkt för ett löjligt manus och skäms över en film som borde ha släppts direkt på dvd.

Guru utan sting

The Love Guru bjuder på några fnittriga scener men saknar humorns nödvändiga hänsynslöshet, skriver Hanif Sabzevari.