Gunnar Harding är trogen sina minnen

Första gången jag träffade Gunnar Harding var det i hans villa i Bromma, efter att han hade tilldelats Övralidspriset. För sex år sedan träffade jag honom igen och då hade han flyttat till en lägenhet på Södermalm, en positionsförflyttning som 2009 markerades i titeln på diktsamlingen Innerstad. Och nu är jag på väg att möta honom på nytt i hans lägenhet på Gärdet strax intill ett hus med fasad i sjösten. Förteckningen i porten upptar namn som Palme, Wachtmeister, Barnekow och så Gunnar Harding, fyra trappor upp.

Jag tänker att det finns många ingångar till Gunnar Harding. Poet i eget namn och dessutom en flitig tolkare och introduktör till poeter från andra språk och andra epoker. Han är hemma på många platser: amerikansk beatpoesi, rysk futurism, fransk modernism, engelsk romantik och den antike poeten Catullus diktvärld. Fast nu huserar han i sitt eget kök där han brygger kaffe.
– Jag har inte packat upp kylskåpspoesin, säger han och påminner mig om att jag vid det förra besöket noterade att han faktiskt hade magneter på kylskåpet
avsedda att förfärdiga dikter med.

Men det brunbetsade bokskåpet med Gunnar Hardings egna, medvetet instoppade böcker står kvar. Redan vid mitt förra besök var det fullt, men nu trängs där dessutom hans två senaste utgivningar, den egenhändigt illustrerade diktsamlingen Blues For Jimmy (som Harding skrev redan 1968 men som övergavs) från i fjol och nyutkomna memoarerna Mitt poetiska liv.
– Jag fick ta och rensa ut en del av farsans böcker och en del dubbletter för att de skulle få plats, säger han när vi gemensamt beskådar bokskåpets innanmäte.

Pappa Gösta var en barnpsykiater, ledande på sin tid, som under 1960-talet skrev flera böcker om barns uppväxt.
– Det är klart att det inte var lätt att växa upp med en pappa som var en auktoritet vad gällde barnuppfostran, men mest för att han sällan var hemma. Han var ju tvungen att tala om hur man skulle uppfostra andras ungar, säger Gunnar Harding och skrattar.

Vi återvänder till bokskåpet. Gunnar Harding påpekar att entusiasterna på Tragus förlag, som gett ut Blues For Jimmy, varit noga med att ge den samma, nästan kvadratiska, format som hans tidiga böcker.
– På Wahlström och Widstrand kallar de det för ”Hardingformatet”. Det passar mig bra eftersom jag skriver långa, fallande meningar.

Tidigare gjorde han bilderna till omslaget själv, ett resultat av tecknandet under barndomen och målarstudierna som föregrep skrivandet. Sedan fick vännen och konstnären Olle Kåks verk fick pryda omslagen.
– Egentligen är det inga memoarer jag skrivit. Jag kallar dem ”minnen”. Skillnaden kanske inte är så stor men det låter bättre, säger han.

Skillnaden ska kanske förstås som en mer subjektiv frihet att vara trogen sina egna minnen. Här i hans lägenhet finns konstverk av poeten och konstnären Margareta Renberg och redan nämnde Kåks. Båda kan man läsa om, för de har spelat väsentliga roller i Gunnar Hardings poetiska liv. Men mycket i boken är grundligt genomforskat.

– Det här är ett projekt som upptagit mig under tjugo år, från och till. Egentligen började det med ett uppdrag där jag skulle skriva om FiB:s Lyrikklubb till ett jubileum. Sen lades kapitel till kapitel. Jag ville sluta när jag kom till 1980-talet för då kommer allt för nära. Men förlaget ville att jag skulle skriva om Peter Stormare och arbetet i Bibelkommissionen och då fick det bli så, säger han.

I mitt tycke är inte det mest intressanta vad som utspelats på den svenska parnassen, utan hur Harding tidigt reste till USA där han mötte likasinnade poeter, som väl var hans föregångare: Anselm Hollo, Robert Bly, Robert Creeley och Allen Ginsberg. Han har alltid medgett att de poeter han översatt är de han själv inspirerats av. I USA upptäckte han en vital, bildrik poesi under den tid de svenska poeterna gjorde orfisk reträtt till en nyenkel och inte sällan politiserad poesi.

– Så sent som 1970 kallades jag den främmande fågeln i svensk poesi, konstaterar han.
Men allt är en fråga om perspektiv, det som tycktes vara främmande då etablerades senare i den svenska poesin och allra mest av den nästkommande generationen poeter: Eric Fylkeson, Bruno K Öijer, Eva Runefelt, som startade som poeter i egna tidskrifter som Guru Papers och Konflikt. Mellan 1971 till 1974 var Gunnar Harding chef för FiB:s Lyrikklubb som dels gav ut tidskriften Lyrikvännen och dels en gedigen årsbok med poesi. Outsidern Harding blev en insider.

Själv säger han att han inte uppfattat det så men att den visuella poesi som han företrädde och entusiastiskt försvarade kom tillbaka.
– Det var en konstig situation. Jag intresserade mig för tidiga modernister som Apollinaire och Blaise Cendrars, men eftersom modernismen introducerades så sent i Sverige var de överspelade av andra modernister när Erik Lindegren och andra kom i gång. Och den nyenkla poesin är ju en modernism som utvecklats åt ett annat håll. Jag förstod aldrig det där att det fanns en modernism som ansågs gammalmodig och en annan som var mode.

I dag intar Gunnar Harding själv en mer försonlig hållning än han gjorde då.
– När jag ser tillbaka på mina egna första diktförsök så ser jag i dag att de är pastischer på sådant jag hade läst. Så jag kan förstå poängen med att, så att säga, sopa ur ateljén. Och jag uppskattade poeter som Klaus Rifbjerg, André Voznesenskij och Jevgenij Jevtusjenko. Man kan skriva bra poesi på många olika sätt. Och dålig poesi på ännu fler, säger han och skrockar glatt.

Arbetet med Mitt poetiska liv har blockerat honom när det gäller att skriva nya egna dikter. Kanske lossnar det nu när arbetet med den här boken, som inte bara berättar om Hardings liv som poet, utan också om en litterär epok med 1960- och 70-talen i fokus. Nu, när hans minnen är färdigskrivna, utgivna, firade och hyllade kan han förflytta sig till andra, ännu inte genomlevda, platser i sitt poetiska liv.