Det är en varm, lite kvalmig julidag på Hospice, avdelningen för vård i livets slutskede, på Ulleråkerområdet. Vi säger som Astrid Lindgren och hennes syster.
”Döden, döden, döden!”
Snart ska Gunilla Lindberg inte längre höra jordelivet till. ”Gå bort”, säger hon. ”Avlida, dö, kolavippen.” ”Så bra om du skriver något.”
Vi har känt varandra sedan vi träffades på Upptingets redaktion 1978. Jag som reporter/biträdande redaktör, hon som frilansande skribent.
Nu är vi tanter blivna och livet är ändligt på ett helt annat sätt än det var då.
Min första, mycket indirekta, kontakt med Gunilla Lindberg härrör sig från 1960-talets början. Och jag delar den med många.
”Sunsilk tänder stjärnor i ditt hår!”
Gunilla hade tagit studenten och läst bland annat litteraturhistoria vid Uppsala universitet. Hon ville inte bli lärare, utan sökte sig till institutet för högre reklam, IHR, i Stockholm. Under en period som reklamare myntade hon sin shamposlogan, som kunde ses i tidningar och bioförspel (såvitt jag minns) över hela landet. Och som gav henne ett lönepåslag på 1 300 kronor. ”Massor av pengar på den tiden!”
En del reklamjobb gjorde hon åt förlagsvärlden och det var så hon träffade sin förste man, översättaren Magnus K:son Lindberg. När han hoppade av sitt förlag för att bli frilans, följde Gunilla med. Och frilans förblev hon livet ut. Sista kåseriet i UNT skrev hon i juni i år.
Men det är att gå händelserna i förväg.
Om Gunilla Lindberg kan sägas (och kommer att sägas) mycket. Att hon var en person, som alltid hade tid och intresse för andra, en varm och kärleksfull person, generös med sig själv. Man kan också konstatera att hon var en arbetsmyra av stora mått. Hon arbetade verkligen alltid. Utom under den årliga långlunchen under 35 års sommarsemestrar i Nysted i Danmark. En lunch som varade från klockan tolv ena dagen till efter frukost dagen därpå. Och som inte lämnade utrymme för annat än ätande, drickande, pratande – och en dags återhämtning efter alla bitar rökt ål, alla smakrika ostar, ölklunkar och nubbar.
Bortsett från den lunchen – och kortare perioder på spa, som var ren vila utan skrivarplikter – brukade hon översätta åtminstone en bok under Danmarkssemestern. Inte stor litteratur, som maken Magnus med den australiensiske Nobelpristagare Patrick White, utan romantiska äventyrsromaner av Victoria Holt och Puckböckerna, en serie populära tonårsromaner.
”Det ska åtminstone vara enkelt arbete så dåligt betalt som det är”, sa hon om sina sommarjobb.
Ofta använde hon pseudonym, gärna manlig, för översättningarna.
På den tiden hade hon inte blivit författare. Den rollen axlade hon några decennier senare.
Journalistiskt arbete utförde hon bland annat som redaktör för Akademiska sjukhusets tidning Ronden, som hon var redaktör för i många år. Samtidigt skrev hon artiklar i landstingets personaltidning Upptinget. Och gjorde Hyresgästföreningens tidning Hyresfolket. Alltid med en stark känsla för demokrati och den så kallade lilla människans behov, rättigheter och krav.
Gunilla Lindberg skrev dikter. Men lät dem i stort stanna i skrivbordslådan. I stället blev kåserierna en av hennes skönlitterära uttrycksformer. Bland annat under 27 år som kåsör i UNT, på Likt & Olikt-sidan, innan den lades ner. Och jämsides med Jacke Sjödin de senaste åren.
Vad kåserade hon om?
Flickorna på Akademiska, alltså de forna sjukvårdsbiträdena, dagens undersköterskor och sjuksköterskor, men också städpersonal, kökspersonal, sjukhusvärdinnor, o förallandel läkarkåren. Patienterna icke att förglömma.
Livet under hennes barndom runt Domkyrkan, där pappa var ringarålderman och där Nathan Söderbloms änka Anna syntes gå till gudstjänst, svartklädd resten av sitt liv efter maken ärkebiskopens död.
Torghandeln vid Fyrisån. Byggnader som föll eller restes. Och på senare år livet med Starke Arvids son.
I början av 1980-talet gick Magnus K:son Lindberg hastigt bort i samband med en mindre operation. Paret hade inga gemensamma barn, sorgen var stor. Gunilla arbetade mestadels ändå hårt som vanligt och ägnade sin omgivning det intresse och stöd, som hon själv kanske var i allra störst behov av.
Då trädde Expressenjournalisten Bengt Appelgren in i hennes liv. Först för att intervjua henne om hennes far, som hon hade skrivit om i ett kåseri som Appelgren hade läst. Senare för att bli hennes livskamrat, så småningom äkta man. Och därmed ett av ämnena i kåserierna. Där under benämningen Starke Arvids son.
Som många journalister började Gunilla Lindberg tycka att artiklar och kåserier i all ära, men det vore härligt att få skriva något mer sammanhängande.
Med facit i handen vet vi att det blev över trettio böcker. De flesta av dem journalistiskt-kåserande berättelser om Uppsala under olika årtionden, om byggnader i Uppsala, om kvinnor i Uppsala och Sverige i stort, och Uppland från ovan med svindlande flygbilder.
Två romaner skrev hon också. Huvudperson i båda, mer eller mindre, är hennes mamma. Och letar man, hittar man nycklar till Gunilla Lindberg själv i det hon berättar om omständigheterna i ett långt fattigare Uppsala än dagens.
Det finns en själsfrändskap mellan Gunilla Lindberg och Elsie Johansson. Tydlig för den som läser bådas Upplandsbeskrivningar och kvinnoskildringar. Och Gunilla var mycket förtjust i kollegan Elsies böcker.
Gunilla Lindberg odlade en saklig nostalgi, en romantisk realism. Hon skrev lika mycket med hjärtat som med pennan, senare skrivmaskinen, så småningom datorn.
Om någon kan kallas Uppsalaförfattare, är det Gunilla Lindberg. Hur många av stadens vinklar och vrår och människoöden har hon inte presenterat för sina läsare!
Nu kommer det aldrig mer något nytt av hennes penna. Många av hennes böcker är dessutom slutsålda och kan bara letas upp på bibliotek och i antikvariat.
”Jag hoppas jag blir ihågkommen för något mer än det där med ’ stjärnor i ditt hår’”, sa Gunilla i sitt gula rum på Hospice veckorna före sin död.
Ingen risk för annat. Så många läsare som hon har nått genom sin journalistik, sina kåserier och sina böcker.