Gullig hundhistoria av Hallström

En svensk regissör gör en japansk historia i amerikanska Hollywood...
Inom filmen har globalisering förstås pågått sedan länge. En bra berättelse blir ju inte sämre av att den flyttas runt lite.
Historien om hunden Hachiko är gammal. Jag läste den redan för många år sedan. Den lär ha en verklig bakgrund, fast i Japan då. Hunden kommer varje dag ned till stationen för att möta när husse kommer från jobbet. När denne sedan avlider fortsätter Hachiko att samma tid komma till stationen, i ur som skur, och blir till en symbol för kärlek och trofasthet för ett stort antal människor som varje dag kan bevittna det hela.

När Lasse Hallström tar tag i det hela blir första och största problemet med historien att få hunden, som tydligen trots den geografiska förflyttningen måste vara en japansk akita, att komma till USA. Här krystar det till sig ordentligt och liknar mest en barnfilm från Disney.
Väl på plats i familjen charmar Hachiko alla, inte minst biopubliken. Det är naturligtvis en enorm chans för denna än så länge ovanliga ras att få ett uppsving.
Richard Gere spelar husse, nästan lika söt som hunden, och Joan Allen den mer motvilliga matte.

Som så ofta när ett djur har huvudrollen blir det en blandning av gullande, sentimentalitet och en tro på att djuren egentligen är bättre än människan, Vem som är vems bästa vän är frågan. Emellanåt blir det helt enkelt för mycket av det spekulativa, även om det är välgjort och förstås gripande. Ta med näsduk. Men Lasse Hallström vet hur man får det hela att lyckas precis fram till pekoralet och ändå att hålla sig på rätt sida.
Och det är lätt att falla för Forest, som huvudrollsinnehavaren egentligen heter. Jag ska också önska mig en i julklapp...

Gullig hundhistoria av Hallström

Lasse Hallström tar sig an den japanska historien om hunden Hachiko i en välgjord - men ibland lite krystad - Hollywoodhistoria. Björn G Stenberg charmas.