Det är några år, närmare bestämt 54, sedan de galliska, småkorkade och, av trolldryck så superstarka seriehjältarna Asterix och Obelix för första gången publicerades. Fortfarande, över trettio seriemagasin senare och en mängd tecknade filmer, skapas nya berättelser.
Nu också som filmatiserade versioner där den franskproducerade Asterix, Obelix och britterna är den fjärde filmen med skådespelaren Gérard Depardieu som det stora dragplåstret: Obelix. Här dock med ytterligare en ny skådespelare som Asterix. Edouard Baer är den tredje i ordningen sedan debutfilmen.
Inte för att det gör mig så mycket, det är ju ingen storlagen (skådespelar)konst vi talar om här. Lite gubbsjuk, plump, om än ganska rolig, småputtrande film där romarna flyger till höger och vänster. En film som passar - typ - min medelålders man med en diger seriesamling, men knappast för nutidens barn.
Visserligen rycker det i mungiporna, främst över driften med det typiskt brittiska (med Suzanne Reuters fantastiskt roliga Silvianska drottningdubbning) men också över mansrollen som jag ser som det genomgripande temat för filmen. Om ni frågar mig, alltså. Här finns allt från de orädda normanderna till de svala och gentlemannamässiga britterna. Och däremellan Obelix som förälskar sig i guvernanten, i värsta Jane Austen-stil.
Andra skulle nog säga att det handlar om hur Asterix och Obelix ger sig i väg på ytterligare en resa för att rädda britterna (med hjälp av trolldrycken) från att invaderas av det romerska imperiet. Underdogen som åter ger det stora imperiet på käften.