Kvällstidningarnas löpsedlar brukade handla om Melodifestivalen, fotboll, dokusåpaprofiler, sex och popstjärnor.
Numera handlar de i stället om demens, värk i benen, ballongmage, äldreboenden och Alice Babs.
Förr spred löpsedlarna skandalöst kändisskvaller för 30-åringar mitt i livet. Nu försöker man i stället inge lite hopp åt 75-åringar i livets slutskede.
Här är några autentiska exempel:
"Maten som förlänger livet". "19 knep som minskar risken för alzheimer". "Här finns pensionärsrabatterna!", "Bli fri från urinläckage!" och "Räkna ut din VERKLIGA ålder".
Den optimistiske skulle möjligen hävda att tidningarna äntligen har börjat ta de äldres situation på allvar, att medierna plötsligt har tagit ansvar och numera väljer att lyfta fram en marginaliserad och röstsvag grupp i samhället.
Så pass altruistisk är emellertid inte löpsedelsmakeriet, om nu någon trodde det. Förklaringen är en helt annan.
Om en ung människa får syn på en intresseväckande löpsedel på stan så reagerar hon inte genom att gå in i kiosken och köpa en tidning. Hon börjar leta efter mobilen i handväskan i stället.
När hon väl surfar in på nyhetssajten så har med största sannolikhet någon helt annan rubrik fångat hennes intresse, innan hon snabbt växlar över till Facebook där någon kompis i sin tur har tipsat om en artikel hos konkurrenttidningen.
Löpsedlar har helt enkelt blivit ett uselt sätt att nå unga människor på. I stället har en kär gammal målgruppsfigur kommit till
heders igen: gubben i keps.
Fram till 1980-talet var det han som bar upp kvällstidningarnas enorma upplagesiffror. Gubben i keps ville läsa om sport, kriminalitet och kapprustning. Det var han som tankade familjens bil och det var också han som smet in och köpte tidningen.
Väl hemma stoppade han sin pipa och läste blaskan i lugn och ro medan hustrun lagade middag.
Efter maten gav han tidningen till ungarna som snabbt absorberade det senaste skvallret om popidolerna.
På 80-talet kom sedan Amelia Adamo, söndagsbilagorna, snygga-ben-snabbt-rubrikerna, kändisarnas modemissar och relationsspalterna. Det var som om hela kvällspressindustrin plötsligt och yrvaket upptäckte att de i flera decennier helt hade glömt bort att de kunde tjäna pengar även på den andra hälften av befolkningen.
När sedan de unga, arga feministerna tog över åsiktsspalterna helt på 90-talet och Ulf Nilson tillfälligt kastades ut i kylan av Expressen, då hade gubben i keps plötsligt blivit förbisprungen, passé och helt ointressant.
Men nu står han där igen och läser löpsedeln med stort intresse, gubben i keps,
precis som hans far gjorde på 60-talet. En viktig förändring har dock skett:
Gubben i keps har fått sällskap, av gumman i basker.