På ett rättspsykiatriskt fängelse någonstans i Danmark sitter de mest farliga fångar, traumatiserade och våldsamma. Bland dem finns en mycket ung man, knutet gestaltad av Frederik Johansen. Han har brutalt mördat ett äldre par på den svenska landsbygden. Nu sitter han här och är svårkontaktad.
Fängelsepsykologen, spelad av Signe Egholm Olsen, vill ge de intagna ett husdjur att ta hand om, i rehabiliterande syfte. Men det projektet håller på att gå överstyr. Och den unga mannen försöker ta livet av sig. Psykologen ber då om hjälp av en präst.
Prästen spelas av Sofie Gråbøl, en skådespelare många svenska tv-tittare känner igen som polisen i islandströjan i tv-serien Brottet. Här gör hon en stark prestation då hon gestaltar hur tro och tvivel kan rymmas inom samma människa.
Sakta men säkert börjar den unge mannen öppna sig för henne och hans berättelse rullas upp om en säregen uppväxt upp hos morfadern i Sverige. Börje Ahlstedt gör ännu en av sina krumeluriga gubbar i rollen. Bakom en vrång och otvättad yta döljer sig ett varmt och klappande hjärta.
Det är i scenerna med honom som den här filmens största tröst finns.
I lodjurets timma bygger på Per Olov Enqvists drama från 1988. Jag minns urpremiären på Dramaten som en berättelse i ett klaustrofobiskt slutet rum, som i ett kammarspel. I filmen blir kontrasterna mellan institutionens slutenhet och höga murar och det vidsträckta och otämjda landskapet från pojkens barndom skriande tydliga.
Regissören Søren Kragh-Jacobsen fick ett internationellt genombrott med sin dogmafilm Mifune 1999. Sedan dess har han satsat på en karriär som musiker. Med den här filmen målar han ett slags grymhetens poesi, där växlingar mellan ljus och mörker ger ett filosofiskt djup.
Men ibland sjunker filmens dramatiska laddning och klippningen kan kännas sönderhackande. En stor del av filmens spänning ligger i om man kan förstå och tolka den unge mannens handlingar. Men bara en del av dem får sina förklaringar. Och upplösningen är förvånansvärt lam.