Annamaria Olsson: Greppar över idélöst Europa

Vad tar man till när världen tycks trampa vatten, medan något nytt måste uppstå? Documenta 13 i tyska Kassel både stavar och förkroppsligar svaret som ”konst”. Det 100 dagar långa konstarrangemanget äger rum vart femte år och räknas som en av världens viktigaste utställningar. Documenta föddes 1955 ur spillrorna av ett totalt sönderbombat land, illusionslöst och med de idémässiga reserverna uttömda och nedsolkade av krig, förstörelse och moralisk korruption. Bland sten och aska skulle man med konstens hjälp pröva och forma såväl en ny tid som en ny människa.

Mer än 50 år senare befinner sig såväl Documenta som världen där idén om Europa och kapitalismen har fått sig både en och två törnar. 2012-års upplaga av Documenta tar, i linje med dessa stora frågor, stora proportioner. Utställningen vill spänna över, röra till, vara i kontakt med, försköna och kommentera precis allt. Grushögar och hundar, Förintelsen och syriska människorättsaktivisters mobilkameror, kvantfysik och religiös mystik. Det är så gränslöst att man parallellt med arrangemanget i Kassel har tre satellitutställningar i Kairo, Kabul och kanadensiska Bannf. Konsten ska inte ha något centrum, ingen ledare, ingen egentlig uppgift mer än utforska, vrida, vända och vara så mycket konst det bara går.

Documentas konstnärliga ledaren Carolyn Christov-Bakargiev är känd som yvig feminist och skarp kritiker av det nuvarande kapitalistiska systemet, vilket också märks. Tron på människan och det postkapitalistiska samhällets inneboende möjligheter svävar som en genomskinlig slöja över utställningen. När årets konstbiennal i Berlin kändes politisk plakatmässig blir helhetsintrycket av Documenta 13 snarare uppbygglig. Här trängs idéer utan pekpinnar med skönhet utan konstvärldens Damien Hirstska ekonomiska logik. Konsten känns aldrig som en ”säker ekonomisk investering”. Aldrig nostalgiskt tillbakablickande.

Trots utställningens monumentala proportioner och ofta viktiga teman har man som besökare ofta hemskt roligt. En stor andel av verken kräver folks egen kreativitet. Besökarna får skruva på något, jaga en hund, delta i performance – allt utom att bara passivt ”konsumera” konsten. Flera av de bästa verken är integrerade i en stor park där man som besökare avslappnat strövar runt med eller utan hund eller glass i handen. Vad är konst, vad är natur? Vilka är konstströvare, vilka tar bara en eftermiddagspromenad? På Documenta suddas gränserna ut i takt med folks bekymmerrynkor.