Grandiost adjö av Eastwood

Manlighetens främste symbol i Hollywood, stenansiktet med grymtningarna, den livs levande macholegendaren Clint Eastwood har hittat rätt igen. Som regissör och huvudrollsinnehavare i Gran Torino gör han upp med den åldrade amerikanske karlakarlen, en grinig gammal gubbe som knyter näven i byxfickan så fort hans konservativa värderingar utmanas och som ständigt är beredd att skydda sina ägor med ett skjutvapen.

I filmens centrum står den polskättade Walt Kowalski, en nybliven änkling med mängder av ruttna krigsupplevelser i bagaget, en man av den gamla stammen, praktiskt lagd, grovhuggen och känslomässigt sluten. Jag behöver väl knappast skriva att Clint Eastwood är som klippt och skuren för rollen.
Dessutom verkar han ha lyssnat mycket på de kritiker som har ondgjort sig över det motbjudande Dirty Harry-ideal som han fortfarande representerar. Kowalski är nämligen en djupt osympatisk typ, en verbal dyngspridare med en rasistisk och homofob ordarsenal, redo att slunga kletiga tillmälen mot alla dem som inte passar in i hans trångsynta uppfattning om vad USA bör stå för.

Fast besluten om att kunna tillbringa en ostörd ålderdom under stjärnbaneret på sin veranda med ett hundkoppel i ena näven och en ölburk i den andra, blir han i stället allt mer förbannad på de asiater som flyttar in och "tar över" området.
När den ärrade Koreaveteranens älskade Ford Gran Torino från 1972 sedan blir föremål för ett nattligt inbrott greppar han geväret och påbörjar en upprensning bland kriminella element i Detroits gängmiljö.
Den ensamme mannens rättsskipning utvecklar sig dock till något helt annat och Kowalski får anledning att i stället rikta udden inåt, mot sig själv och sina egna ingrodda uppfattningar.
Clint Eastwoods berömda, minimalistiska skådespelarstil visar sig här ha stora humoristiska kvaliteter. Han vankar runt i sin egen film, med byxorna uppdragna till naveln på gubbvis och Darth Vader-andas som något sorts frustrerat odjur. Då och då öppnar han ena mungipan och ger ifrån sig en förgrymmad suck. Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt något så underbart träigt.

Clint Eastwood har tidigare hävdat att Gran Torino är hans stora avskedsföreställning som skådespelare efter fem decennier framför kameran. Och visst gör filmhjälten en grandios sorti här. Men den ungdomsfixerade drömfabriken skulle behöva fler bittra antihjältar i hans ålder.
Inte minst så behövs det fler filmer som ifrågasätter de manlighetsideal som Hollywood har varit med om att utforma, filmer som förmår överbrygga generationsklyftor och öka förståelsen mellan kulturer, filmer som dessutom är underhållande, filmer som Gran Torino.

Grandiost adjö av Eastwood

Clint Eastwood driver med sin egen roll som maskulin filmhjälte i Gran Torino, en känslosam dramathriller med mycket humor under ytan, skriver Björn Lövenlid.