Grandios final på sommarens konserter
Sommarens konserter i Orangeriet vid Örbyhus slott avslutades med ett framförande i världsklass, inte minst tack vare det utomordentliga samspelet mellan de fem musikerna, skriver Gunnar Tibell.
Perfekt samspel
Endast två verk stod på programmet. Det inleddes med Mozarts Divertimento i Ess-dur K 563 för stråktrio från 1788, under en period i Mozarts musikskapande som enligt musikforskare kännetecknas av en "enkel och avklarnad stil, ett utsökt genomskinligt satsarbete och den enklaste temabildning fylld av innerlig känsla". Divertimentot med sina sex satser kan tjäna som ett bra exempel på dessa drag i mästarens mångfacetterade stil. Samspelet, både dynamiskt och rytmiskt, mellan Svenheden, Siffert och Lavotha fungerade perfekt i orangeriets akustik, som gjord för kammarmusik av just detta slag. Alla satserna framfördes med en oerhörd känsla för sammanhanget. Verket innehåller två menuetter, av vilka den andra har två triosatser, briljant spelade med stor pondus. Kanske minns man dock bäst den fjärde satsen, där ett enkelt vistema i tur och ordning tas om hand av de tre instrumenten för att sedan avrundas i en virtuos avslutning.
Kongenialt framförande
Efter paus var turen kommen till ett av 1900-talets mästerverk inom kammarmusiken, Sjostakovitjs Pianokvintett i g-moll Op 57 från 1940. Vid denna tid hade kompositören kontroverserna med den sovjetiska statsledningen bakom sig. Man kan undra om detta förklarar hans återgång till en för makthavarna mera oförarglig musikstil. Vare därmed hur som helst; i kvintetten har Sjostakovitj efterlämnat en rikt utsmyckad komposition, rytmiskt och harmoniskt förtätad och med känslolägen från det melankoliskt drömmande till det nästan burleskt uppsluppna. Framförandet blev kongenialt, och man trodde sig ibland uppfatta de fem musikernas spel som om ett enda instrument trakterades.
Aggressivt och lekfullt
Andra satsens fuga var en av höjdpunkterna. Sedan temat introducerats av första fiolen återkom det tills alla instrumenten deltog, med bibehållande av ett andlöst pianissimo och ett stort lugn, så att man tyckte sig se ut över
ett blankt hav. En vändpunkt i fugan inleder en stegring av satsen, där också pianot påminner om hur hela kvintetten inleddes
Mot fugan ställdes som en oerhörd kontrast det ibland nästan aggressiva scherzot, som dock lättades upp av ett lekfullt pizzicato. Skickligt utförda oktavlöpningar i pianosatsen ackompanjerades av massiva polyfona stråkklanger.
Världsklass
Efter ett lugnt intermezzo binder pianostämman direkt över till sista satsens varierade mönster, grandiost återgivna. Här har Sjostakovitj ersatt det litet vemodiga stämningsläget i g-moll genom att låta kvintetten mynna ut i ett dansant durslut.
De fem musikerna såg ut att trivas med varandra och det är väl en av förklaringarna till det mycket lyckade resultatet, ett framförande i världsklass, som belönades med kraftfulla applåder från publiken och blombuketter som överlämnades av fem mycket unga åhörare.
Så jobbar vi med nyheter